De är nästan lika läskiga som Nalle i det stora blå huset.
Bara så ni vet.
De är nästan lika läskiga som Nalle i det stora blå huset.
Bara så ni vet.
Jag tror visst att vi fått in en liten gnagare i huset.
För helt plötsligt har något satt tänderna i en stackars liten bok.
Förskräcklligt!
Vem kan det vara?
Så håll till godo!
Sedan vi flyttade har det varit något som påverkat mig negativt.
Mest har det berott på mig själv. Men det känns som om det är påväg att bli bättre.
Jag håller på att bryta mig loss från mina egna negativa tankar.
Jag tror att vi har en spännande tid framför oss, bara jag vågar göra det jag tror att jag måste.
Och jag vågar. Jag ska inte låta mig styras av rädslor.
Nu ska jag försöka ta steg i en ny riktning.
Det känns spännande….
…och jag kan!
Men så är de då äntligen klara och vi har tagit ut dem ur ugnen.
Nu står de där och ser inbjudande ut.
Fast nu måste man vänta igen. De måste ju svalna.
”Åh, jag får ju aldrig smaka” suckar Sessan och glor på kakorna med stora ögon.
Men när hon då äntligen sitter vid köksbordet med ett glas mjök bredvid sig, tar hon den största kakan hon kan hitta och smakar.
Hon blir alldeles tyst och sedan säger hon ”Åh, de är ju underbara och så unika!”
”Vad kul!” ropar jag från kaffebryggaren.
Tänk att vi idag har bakat underbara och unika kakor!
Det är häligt med ungar och att man får följa deras språkutveckling.
Plötsligt säger de ord som man inte visste att de kunde. Det är så härligt!
När sessan satte sig vid köksbordet imorse för att äta sin skål med flingor utbrister hon förvånat:
”Mamma, det finns en liten fågel i uterummet. En rödhake!”
”Va? Gör det?”ropade jag, medan jag halvt påklädd sprang bort till altandörren för att titta.
Och där, mellan en gammal grå möbel och ett fönster satt en liten skrämd fågel inklämd.
Då såg jag plötsligt att katten också var i uterummet så jag öppnade kvickt och släppte in honom. Allt för att slippa bevittna en jakt sådär på morgonkvisten.
”Den lilla stackars fågeln piper av skräck. Vi måste rädda den, mamma” sa sessan och stack ut huvudet i uterummet för att titta närmre på den. ”Den får inte dö. Fåglar ska leva ju.”
Nu hade sessan inte alls tid att äta några flingor. Nu hade hon bara tankar på den lilla fågeln. ”Stackars den lilla fågeln!” sa hon gång på gång. Hon älskar ju djur och brukar ju själv rädda alla fjärilar som brukar fastna där ute.
När jag sedan gick ut i uterummet igen, öppnade jag alla dörrar i hopp om att den kanske skulle försöka flyga ut. Och efter ett tag ser jag hur något far förbi där ute och när vi tittar efter så ser vi att fågeln inte är kvar. Kvar finns bara lite fågelskit som minne.
”Åh, vad bra mamma. Nu är den fri igen, fri och lycklig” jublade sessan glatt medan hon hoppade ut i hallen. Nu kunde hon åka till skolan utan att behöva bekymra sig för fågeln. Och det var ju tur det.
Efteråt slog det mig att sessan faktiskt kunde namnet på fågeln. Hon kan hon.
Visst var det en liten Rödhake vi hade besök av denna dimmiga morgon.
När jag stod och vek tvätten inne i sovrummet ringde det på dörren.
Prinsen utbrast ”Oj!” när han hörde ringklockan och började springa mot dörren. Det är spännande med ringklockor. Då glömmer man både tid och rum.
När vi öppnade stod en leende flicka i dörröppningen. ”Idag har jag ätit soppa!” var det första Sessan sa när hon tassade in i hallen. Sessan älskar soppa!
”Mmm, vad gott!”, svarade jag. ”Kunde du inte tagit hem lite soppa till mig också? Du kunde väl ha stoppat lite i fickan?” Sessan virrade på huvudet och ropade ”Mamma, vad du är ju knasig”.
När vi sedan sitter vid bordet och fikar frågar Sessan om vi kan baka något. ”Ja, jag tänkte att vi kanske kunde baka Hallongrottor” svarade jag och log moderligt mot henne. ”Nej, inte det” suckade sessan och tog ett bett av sin bulle. ”Men om vi byter ut hallonsylten mot jordgubbssylt då?” kontrade jag medan jag tog en mun kaffe. ”Jaaa, jag ÄLSKAR jordgubbsylt!” ropade Sessan glatt.
”Men först måste vi gå ut i det fina vädret” sa jag och tittade ut på solen genom fönstret. ”Nä, det behövs inte alls” sa sessan. ”Vi har varit ute varenda rast, så jag har fått så mycket friskluft så. Det är bättre att vi bakar kakor!”
Så nu har jag tagit fram smöret och väntar på att det blir lite mjukare. Idag ska vi baka med riktigt smör, så att kakorna blir riktigt goda.
Snart ska vi börja göra våra Hallongrottor. Nä, förlåt, Jordgubbsgrottor!
Men allra först ska vi göra liten läxa. Eller en ganska stor läxa om jag får säga min mening.
Oj, nu har en liten prins somnat i soffan. Han hänger med sitt lilla huvud. Så sött. ”Han är ju som en liten gullunge när han sitter där i soffan och sover!” ropar Sessan från sin fåtölj.
Ja, han är alltid en liten gullunge enligt mig. Fast han retar en aning gallfeber på mig när han gång på gång tar jord från blommkrukorna, och sprider ut det på golven. Då är han en buse..
Idag fick sessan hem sitt skolfoto.
När hon klev innanför dörren hystade hon fram sin gröna väska på golvet och sa: ”Mamma, jag har ett brev till dig!” Sedan plockade hon fram sitt kuvert och jag öppnade, drog fram korten och blev helt stum.
Ja, helt tagen.
Där i handen höll jag det vackraste kort jag sett i mitt liv.
Jag såg på henne och kände mig alldeles varm.
Hela hon sken av livsglädje och hennes ögon glittrade på ett sätt som jag inte sett innan.
Hon strålade verkligen! Det syns att hon trivs med livet. Nu tårades mina mammaögon något alldeles hemskt. Jag är ju så stolt över min lilla tjej! Det får man väl vara? Sådär stolt så det nästan gör ont i lilla hjärtat.
”Åh, vad fin du är på kortet!” sa jag och gav det till sessan. ”Ja, det blev ju bra” sa hon och gav det tillbaka till mig. ”Bra?” sa jag. ”Det blev ju helt fantastiskt!”
”Jaja” sa sessan och ville hellre titta på klassfotot.
Hela kvällen har jag gått och beundrat kortet och tänkt:
Är det här verkligen vår dotter? Hur underbart är inte det?
Allt man önskar sig är ju att ens barn trivs med livet och känner glädje i tillvaron. Och jag tror hon trivs väldigt bra just nu.
Vad mer kan man begära?
Jag är en lycklig och stolt mamma!
Jag är en glad, konstnärlig tjej, som bloggar om livet med tre härliga ungar.
Här på Trebarnslandet.se får du följa vårt liv på den skånska landsbyggden, tillsammans med våra barn, Sessan 11, Prinsen 6 och Lillprinsen 3. Ta del av massor av egna bilder, foton och filmer...
Mejl: info@trebarnslandet.se