”Är de färdiga snart?” undrar en otålig flicka medan hon blänger längtansfullt in i ugnen.
Där står de. De där härliga kakorna som vi just bakat.
Hela köket börjar dofta nybakat och sessan längtar så att få smaka.
Ibland är det underligt hur 13 minuter kan gå så långsamt.
Det var nog de längsta 13 minuterna i världshistorien.
Långsammare kan det bara inte gå.
Där står de. De där härliga kakorna som vi just bakat.
Hela köket börjar dofta nybakat och sessan längtar så att få smaka.
Ibland är det underligt hur 13 minuter kan gå så långsamt.
Det var nog de längsta 13 minuterna i världshistorien.
Långsammare kan det bara inte gå.
Men så är de då äntligen klara och vi har tagit ut dem ur ugnen.
Nu står de där och ser inbjudande ut.
Fast nu måste man vänta igen. De måste ju svalna.
”Åh, jag får ju aldrig smaka” suckar Sessan och glor på kakorna med stora ögon.
Men när hon då äntligen sitter vid köksbordet med ett glas mjök bredvid sig, tar hon den största kakan hon kan hitta och smakar.
Hon blir alldeles tyst och sedan säger hon ”Åh, de är ju underbara och så unika!”
”Vad kul!” ropar jag från kaffebryggaren.
Tänk att vi idag har bakat underbara och unika kakor!
Det är häligt med ungar och att man får följa deras språkutveckling.
Plötsligt säger de ord som man inte visste att de kunde. Det är så härligt!
