När sessan satte sig vid köksbordet imorse för att äta sin skål med flingor utbrister hon förvånat:
”Mamma, det finns en liten fågel i uterummet. En rödhake!”
”Va? Gör det?”ropade jag, medan jag halvt påklädd sprang bort till altandörren för att titta.
Och där, mellan en gammal grå möbel och ett fönster satt en liten skrämd fågel inklämd.
Då såg jag plötsligt att katten också var i uterummet så jag öppnade kvickt och släppte in honom. Allt för att slippa bevittna en jakt sådär på morgonkvisten.
”Den lilla stackars fågeln piper av skräck. Vi måste rädda den, mamma” sa sessan och stack ut huvudet i uterummet för att titta närmre på den. ”Den får inte dö. Fåglar ska leva ju.”
Nu hade sessan inte alls tid att äta några flingor. Nu hade hon bara tankar på den lilla fågeln. ”Stackars den lilla fågeln!” sa hon gång på gång. Hon älskar ju djur och brukar ju själv rädda alla fjärilar som brukar fastna där ute.
När jag sedan gick ut i uterummet igen, öppnade jag alla dörrar i hopp om att den kanske skulle försöka flyga ut. Och efter ett tag ser jag hur något far förbi där ute och när vi tittar efter så ser vi att fågeln inte är kvar. Kvar finns bara lite fågelskit som minne.
”Åh, vad bra mamma. Nu är den fri igen, fri och lycklig” jublade sessan glatt medan hon hoppade ut i hallen. Nu kunde hon åka till skolan utan att behöva bekymra sig för fågeln. Och det var ju tur det.
Efteråt slog det mig att sessan faktiskt kunde namnet på fågeln. Hon kan hon.
Visst var det en liten Rödhake vi hade besök av denna dimmiga morgon.
