Idag fick sessan hem sitt skolfoto.
När hon klev innanför dörren hystade hon fram sin gröna väska på golvet och sa: ”Mamma, jag har ett brev till dig!” Sedan plockade hon fram sitt kuvert och jag öppnade, drog fram korten och blev helt stum.
Ja, helt tagen.
Där i handen höll jag det vackraste kort jag sett i mitt liv.
Jag såg på henne och kände mig alldeles varm.
Hela hon sken av livsglädje och hennes ögon glittrade på ett sätt som jag inte sett innan.
Hon strålade verkligen! Det syns att hon trivs med livet. Nu tårades mina mammaögon något alldeles hemskt. Jag är ju så stolt över min lilla tjej! Det får man väl vara? Sådär stolt så det nästan gör ont i lilla hjärtat.
”Åh, vad fin du är på kortet!” sa jag och gav det till sessan. ”Ja, det blev ju bra” sa hon och gav det tillbaka till mig. ”Bra?” sa jag. ”Det blev ju helt fantastiskt!”
”Jaja” sa sessan och ville hellre titta på klassfotot.
Hela kvällen har jag gått och beundrat kortet och tänkt:
Är det här verkligen vår dotter? Hur underbart är inte det?
Allt man önskar sig är ju att ens barn trivs med livet och känner glädje i tillvaron. Och jag tror hon trivs väldigt bra just nu.
Vad mer kan man begära?
Jag är en lycklig och stolt mamma!
