Magen nu i vecka 24 + 4 dagar.
Ofattbart hur magen växer. Helt otroligt att det finns en liten människa där i…
Sessan är rysligt imponerad och förstår inte riktigt att den ska bli dubbelt så stor innan det är dax för bebben att komma ut… Hon tycker att den är megastor redan..
Jag har tagit en ny ren tröja idag, vilket jag får göra varje dag. Jag känner mig värre en min lille tvååring och får byta kläder offtare än honom.
Jag spiller betydligt mer. Ständigt går jag omkring med fläckar på magen. Känner ni igen det, ni som är gravida? Det är alldeles hopplöst!
Fast just nu går det i och för sig inte åt så mycket kläder till prinsen. Han vill ständigt gå utan. Helst utan blöja också. Fast jag föredrar nog att ha kläder på mig, även om det skulle gå åt mindre tvätt om jag var utan.
Nu har jag en liten parvel här som går omkring med sopkvast och skyffel. Antar att han känner att han måste göra en god gärning eftersom mamma inte har städat här i ateljen på ett bra tag. Fast sanningen är nog den att han helst vill leka och aktar man sig inte kan man få en sopkvast i huvudet. Då kanske man hade vaknat till. För vakna behöver jag och dessutom är jag godissugen. Jag kan erkänna att jag har varit och nallat ett choklad ur sessans godispåse. Hoppas att hon inte blir arg på sin mamma.
Apropå sug. Här om kvällen när vi hade gått och lagt oss och legat en bra stund händer följande…
Efter en halvtimmes tystnad känner jag ett enormt sug, och inte på vad som helst.
Jag vräker ur mig, ”Gud vad jag är sugen på en biskvi!” så maken vaknar med ett ryck. Då vänder han sig om och börjar skratta. ”Bara en gravid kvinna tänker på biskvier mitt i natta.”
Nästa dag köpte han ett paket beskvier med sig hem. Gulligt gjort, tycker jag.
Nu vet jag vad vi ska ha till eftermiddagsfika. Längtar redan..
Förra helgen hade jag utställning på mina akvareller. Det var ju längesedan sist så det kändes väldigt spännande. Jag hade målat 17 nya akvareller. Nu i efterhend förstår jag inte hur det gick till men jag lyckades.
Utällningen ägde rum på en gård och där fanns även en hel del andra hantverkare och dylikt. Tyvärr var vädret inte det bästa, men helgen blev väldigt lyckad ändå. Jag sålde fem tavlor och det var över förväntan.
Kommer att skriva mer om utställningen sedan..
Här är jag som rättar till en tavla somhänger snett.
På köpet får ni även se min mage som växer så fort att det känns som om jag har träningsvärk…
Som jag skrev innan har vi varit på ultraljud för några veckor sedan. Allt var bra. Just att få höra dessa ord ”allt ser jättebra ut” var fantastiskt.
Oroskänslan i maggropen har jag alltid inför ett första ultraljud. Då vill man ju bara ha bekräftat att allt är bra.
Det var härligt att få kika in på bebisen och se hur han rörde sig. Tydligen ligger moderkakan in mot min mage så därför har jag kunnat känna bebisens rörelser väldigt länge. Rörelser som nu har blirvit rejäla sparkar. För sparka det kan han. Speciellt på kvällarna när jag ska sova. Då sätter han igång. Men det är ju underbart att få uppleva och känna. 
Att det är en liten kille det vet vi. För det första var jag bombsäker från början att det var en liten kille. Det kände jag på mig. Och dessutom är flickor väldigt ovanligt i vår familj. De flesta av mina syskon får pojkar. Mååånga pojkar.
När vi gjorde ultraljudet var det lika bra att få det på svart och vitt. Och det syntes ju tydligt. Den lilla soppen var lätt att se.
Många tycker säkert att man är lite smått knäpp som tar reda på könet innan, men vi tycker det är roligt at få veta. Det har vi gjort varje gång. Nu kan man gå och filura på namn och förbereda på ett annat sätt.
Men visst, det finns ju säkert en tjusning i att inte veta också, såklart.
Tänk, jag är just nu i vecka 24 +2. Jag tycker tiden går så fort att jag knappt själv kan hålla reda på i vilken vecka jag är i. Folk frågar, och varje gång får jag räckna efter i huvudet. Snacka om att jag känner mig förvirrad ibland. Men det bjuder jag på.
När jag för snart en månad sedan gjorde ultraljud visade det sig att jag var längre kommen än vad jag trodde. (detta förklarade ju varför jag tyckte min mage var gigantisk). Beräknad ankomst för babyn är nu den 23 december. Så nu vet jag hur jag kommer att fira julafton…hihi.
Sessan tror att babyn kanske kommer på hennes födelsedag som är den 26 dec. Vi får väl se, bara den kommer ut. Själv har jag bestämt att han (ja, för det är en han..hihi) ska komma en vecka innan, så vi hinner komma hem från bb innan jul. Fast vi vet ju alla att en bebis kommer när den vill, oavsett jul eller inte.
Men spännande blir det…
Att vara gravid är ju verkligen en fantastisk upplevelse. Ja, bortsett från all trötthet, illamående, kräkningar och humörsvängningar förstås. Som tur är börjar den tiden att gå över för mig nu, vilket är himmelskt skönt.
Trots att jag redan börjar känna rörelser och en och annan spark, är det overkligt att det finns en liten krabat där inne i ens mage. Ibland är det till och med svårt att förstå att man redan fött två mirakel. Tänk så fint livet är!
Jag sitter här och tittar på min mage som redan är väldigt stor. Ja, i alla fall stor för att bara vara i 16:de veckan. Alla i min omgivning retas lite och tycker magen är så stor att där nog måste finnas mer än en liten rackare där inne. Ja, vem vet? Men jag nöjer mig nog med en i taget..hehe. Fast jag har ju en del tvillingar i släkten så helt omöjligt är det ju inte. Men jag vet ju av erfarenhet att har man fött barn innan, så sväller ens mage upp och blir stor som en ballong med detsamma.
Snart ska jag i alla fall på ultraljud, så snart vet vi.
Det där med ultraljud har jag blandade känslor till. Samtidigt som det är kul och spännande att få se sin bebis på en skärm och kunna tjuvkika lite på den, så känns det hela lite skrämmande. Tanken på att de kanske hittar något ”fel” på ens barn är jobbig. Man vill ju bara att allt ska vara så bra som det bara kan. Man hoppas, tror och ber att allt är bra.
Har suttit och läst gamla blogginlägg från när prinsen var liten bebis. Så många minnen kom tillbaka. Så mycket glädje det är att få en bebis. Och i alla denna glädje finns också en massa tårar, frustration och en oändlig och ständig trötthet.
Inte känns det som om det var över två år sedan som prinsen kom till världen, den där vinterkvällen i februari. Det var en mycket jobbig förlossning och jag trodde aldrig att det lilla pyret skulle hitta ut. Men ut kom han ju så klart, efter mycket smärta och ofantligt mycket tårar.
Det är en omvälvande händelse att föda barn. En händelse som rymmer så mycket känslor.
Men det är fantastiskt och ett otroligt mirakel. Varje barn är en stor gåva. All smärta och alla krämpor är värt det när man sen äntligen får sitt lilla barn i sin famn.
Nu ska jag och min mage gå och sova. Klockan är på tok för mycket för mitt bästa. Jag som brukar sova som en stock klockan tio.
Bild: Prinsen två veckor gammal
…för tvååringar är: Tom&Jerry-tröja, blöja och Foppa-tofflor.
Passar specielt bra när man ska vattna mammas blommor.
För ett några dagar sedan tog vi lång och härlig skogspromenad i det gröna. Den blev dock något längre än vad vi hade tänkt oss. Men när vi väl kom fram så smakade fikakorgen extra gott.
Sessan och prinsen utforskar skogen.
Sessan har hittat något i gräset…
En liten groda.
En lång skogsväg.
Två små smultron.
Jag är en glad, konstnärlig tjej, som bloggar om livet med tre härliga ungar.
Här på Trebarnslandet.se får du följa vårt liv på den skånska landsbyggden, tillsammans med våra barn, Sessan 11, Prinsen 6 och Lillprinsen 3. Ta del av massor av egna bilder, foton och filmer...
Mejl: info@trebarnslandet.se
Den här bloggen upplevs bäst med Mozillas webbläsare Firefox.
Ladda ner den helt gratis här (klicka på bilden):
