Som jag skrev innan har vi varit på ultraljud för några veckor sedan. Allt var bra. Just att få höra dessa ord ”allt ser jättebra ut” var fantastiskt.
Oroskänslan i maggropen har jag alltid inför ett första ultraljud. Då vill man ju bara ha bekräftat att allt är bra.
Det var härligt att få kika in på bebisen och se hur han rörde sig. Tydligen ligger moderkakan in mot min mage så därför har jag kunnat känna bebisens rörelser väldigt länge. Rörelser som nu har blirvit rejäla sparkar. För sparka det kan han. Speciellt på kvällarna när jag ska sova. Då sätter han igång. Men det är ju underbart att få uppleva och känna. 
Att det är en liten kille det vet vi. För det första var jag bombsäker från början att det var en liten kille. Det kände jag på mig. Och dessutom är flickor väldigt ovanligt i vår familj. De flesta av mina syskon får pojkar. Mååånga pojkar.
När vi gjorde ultraljudet var det lika bra att få det på svart och vitt. Och det syntes ju tydligt. Den lilla soppen var lätt att se.
Många tycker säkert att man är lite smått knäpp som tar reda på könet innan, men vi tycker det är roligt at få veta. Det har vi gjort varje gång. Nu kan man gå och filura på namn och förbereda på ett annat sätt.
Men visst, det finns ju säkert en tjusning i att inte veta också, såklart.
