Min 3-årige lille Prins hade precis klivit innanför dörren. Han hade sagt hejdå till pappa och sett honom åka till jobbet. I sin pyjamas hade han stått på trappan och vinkat.
När han kom in i hallen fällde han kommentaren. Kommentaren som jag har tänkt på. Kommentaren som fick mig och le trots min enorma morgontrötthet. Den fick mig att undra hur man hade klarat sig utan sina underbara ungar. De ger en ju så många anledningar till skratt.
När han hade satt sina små fötter på hallmattan sa han:
”Så, nu är jag tillbaka på jorden igen”
”Va? vad sa du?” undrade jag medan jag kände hur skrattat bubblade inom mig.
”Nu är jag tillbaka på jorden igen” upprepade han och log. Sedan hoppade han upp i soffan och fortsatte titta på Bollibompa.
Idag har jag gått och funderat på var han fått just den meningen ifrån. Man kan liksom inte låta bli att undra..
Härliga unge. 🙂
