Maken tycker att jag ska köpa mig en diktafon

Jag har börjat bli lat och glömsk. Alltså mer än vanligt.
Gamla mamman sitter här på röven och bloggar kläder.
Kläder bloggar jag om när jag inte kommer på något vettigare.
Något djupare.

Fast min blogg är ju nästan aldrig djup i och för sig. Jag har liksom inte ork och tid att bli djup.
Jo, på kvällen när jag har gått och lagt  mig och är dödstrött men ändå inte kan sova. Då är jag djup. Då kan jag ligga och tänka ut fina, fyndiga blogginlägg. Fast då är jag alldeles för trött för att stiga upp igen och plita ner mina tankar. Då överskattar jag mig själv och tänker, ”det där kommer jag ihåg imorgon, då kan jag skriva”.
När morgon kommer har jag dock knappt någon susning om vad jag skulle skriva om. Men jag kommer ihåg att det  var något bra. Något rikigt djupt och fint.

Jag vet. Jag bör ha ett litet anteckningsblock i närheten av mig själv hela tiden. Men det där anteckningsblocket är aldrig inärheten när jag behöver det. Block har jag. Men sessan brukar springa iväg med det och skriva konstiga meningar och önskelistor.
Maken tycker att jag ska köpa mig en diktafon. Hur hade det sett ut?
Då hade jag legat i sängen och talat för mig själv, in i en liten bandspelare. Ja, varför inte. Jag får väl viska.