Vår tur till Helsingör…

  Igår var vi en sväng i Helsingör, den vackra staden med de otroligt mysiga gatorna som omgärdas av gamla fina hus.
Vi kom iväg tidigt, redan 10.00 satt vi i bilden på väg till Helsingborg. Och det är tidigt för att vara oss. Vi som kan vara väldigt lata av oss när vi är lediga…Vi hade fått ett spännande väder med spöregn och en klargrå himmel. Mer spännande kan det väl inte bli?

Sessan var helt begeistrad i tanken på att vi skulle till ett annat land. Hon hade inte riktigt förstått att vi här nere i Skåne har väldigt nära till andra länder. Och Danmark är för henne hur spännande som helst.

Väl på båten stod vi och tittade ut över det gråa och regniga Öresund. Lite sol hade ju inte skadat… Båten var full av folk, de flesta skulle över sundet för att köpa öl. Bredvid mig stod det ett par resenärer från Asien, jag skulle gissa att de var ifrån Korea, en man och en kvinna. De var så glada och tittade på oss svenskar som om vi var objekt på ett museum. Precis intill mig satt en medlem i motorcykelklubben Bandidos. Han såg tuff ut, var stor och kraftig och hade rakad skalle. Sin svarta skinnjacka hade han hängt över sin stol och Bandidosmärket lyste lång väg. Honom ska man nog inte tjabba med, tänkte jag i mitt stilla sinne. Då har man väl snart hela klubben efter sig…

De två från Korea fick syn på denna kille och blev så glada, speciellt tanten. De kollade in honom en stund. Sedan gick tanten fram till honom och tog tag i hans jackärm och kände på det svarta skinnet. Hon började ställa frågor om hans mc-gäng och hon verkade tycka att det var hur häftigt som helst. Snart tar hon väl fram kameran också, tänkte jag när jag stod där bredvid. Han sken upp som solen och berättade glatt och stolt om sitt gäng. Han verkade ju ganska trevlig ändå, tänkte jag. Man har ju sina förutfattade meningar om medlemmar i de stora motorcykelgängen…
Det var en ganska skön syn när den lilla koreanska tanten med glasögon som tv-rutor stod där och kände på hans svarta Bandidosjacka. Det var nästan så att jag själv hade velat ta fram kameran. Ett härligt möte…

När vi var framme i Helsingör regnade det fortfarande. Fast vi hoppades att det skulle avta framåt eftermiddagen. Innan vi åkte hade nämligen maken varit inne på nätet och läst om danskt väder. Och där lovade de sol på eftermiddagen.

Vårt första mål var att hitta någonstans att äta, helst något annat än röd pölse. På gatorna satt folk och drack öl och tryckte under stora solparasoller som skyddade dem från regnet. Vi smet in på en liten Italiensk restaurang. Där inne var det litet och vi kunde inte ta med oss vagnen och prinsen gnällde av hunger. Jag drabbades av en aning panik och undrade hur i all världen det här skulle gå. Nu kommer väl ungarna att spilla och prinsen kommer väl att kasta maten omkring sig på den fina inredningen. Ibland känner jag mig så i vägen när man kommer in på lite finare restauranger med ungar. Och här kom vi genomsura av regn. Då känns bättre med Mc Donalds. Men där kan man ju inte alltid äta.

Den dyngblöta vagnen fick vi till en början ställa i den lilla minitamburen. Det gick bra enda tills ägaren sa till servitriserna att de skulle ställa ut vagnen utanför. Det var ju snällt av dem att de ställde den under ett parasoll i alla fall. Vi var de enda gästerna så egentligen störde vi ju ingen.

Vi beställde lasagne och sessan spagetti. Prinsen fick äta burkmat som de så vänligen värmde i mikron. En av servitriserna var inte helt ovanligt svensk och det var kanske tur. För jag fattar inte danska. Det är helt obegripligt för mig.

Ungarna åt jättebra och fint, men när mamman skulle sätta tänderna i sin lasagne så flög gaffeln som var full av mat all världens väg. Den flög ner på min kavaj, vidare ner på den vita duken och så plask ner på min väska… Här oroar jag mig för att ungarna inte ska äta fint och sedan är jag som helt plötsligt inte alls kan hantera en gaffel. Och det är ju inte första gången som fumliga jag grejar till det… Jag kunde kanske behöva en sån där fiffig barnhaklapp jag med, kanske en med Nalle Puh på? Det skulle nog passa mamman det.

Prinsen trivdes och kallade värdinnan högt och tydligt för mamma. Han röst går inte av för hackor. Den är hög och tydlig och hörs genom alla rum. Prinsens sked fick de omedvetet kvar som minne från oss. Den glömde jag helt bort när vi skulle gå.

Det smakade super med mat och vi kunde mätta och belåtna vandra vidare i fina Helsingör. När vi kom ut efter lunchen hade det slutat regna och det började spricka upp. Hade vi varit lata som vanligt och kommit igång sent som vi brukar hade vi väl sluppit regnet och kommit lagom till solen. Men nu skulle vi ju vara duktiga…

På eftermiddagen drack vi kaffe och åt underbara toscakakor som var så stora att vi knappt orkade äta upp dem. Sessan åt glass som hon inte kunde sluta att berömma. Hon hade fått grädde och sylt till och det var enligt henne själv den godaste glassen hon hade ätit i hela hennes liv. Det danska kaffet däremot var sämre. Det smakade som en blandning mellan te och tunt kaffe. Man kunde ju nästan skymta botten i kaffekoppen. Det var ingen höjdare så det första vi gjorde när vi kom tillbaka till Sverige var att köpa svart kaffe på Statoil. Det smakade helt plötsligt himmelskt…