Glad i hågen, med sin rosa skolväska på ryggen och keps på huvudet, gick Sessan till bussen imorse. Som alltid. Det är så härligt att se henne knalla iväg.
Själv står jag där i dörröppningen i morgonrock och vinkar. Sedan springer jag bort till fönstret för att fortsätta vinka på henne där. Prinsen med förstås. Han brukar krama sin syster innan hon går. ”Kram” säger han och sträcker fram armarna mot henne. Det är så gott att se.
Varje dag tänker jag på hur stor vår tjej har blivit. Att tiden bara rusar och att man knappast själv hinner med. Men det är underbart att konstatera att hon trivs med livet och älskar sin skola. Det är ju så viktigt.
Jag kan bara vara tacksam till Gud för våra små undererk och vår lille sparkis i magen.
