Det är nu, när tystnaden har lagt sig och barnen sover, som jag skulle gå och lägga mig. Det vet jag.
Men, ibland måste man ju bara sitta uppe en stund och få lite egentid. Det behövs. Men ni känner säkert igen, att har man väl satt sig framför datorn på kvällen så rinner minuterna så fort iväg. De förvandlas snabbt till timmar.
Just nu är jag inne i en period av extrem trött het. Det är som om de senaste månaderna av dålig sömn börjar ta ut sin rätt. Jag vill absolut inte klaga. Det är bara så det är. Men det betyder ju inte att jag är trött på att vara mamma. Jag älskar att vara mamma.
Jag tror, trots att jag är så trött, att detta är den bästa perioden i mitt liv. Efter barn nummer tre känner jag mig mer trygg i mammarollen. Det känns fantastiskt. Nu njuter jag mer av att ha en liten bebis. Jag vet hur fort den tiden går. Det känns bara annorlunda på något sätt. Svårt att förklara det här med hur man känner.
Varje dag tar jag djupa andetag för att riktigt supa in doften av bebis. Det är förmodligen sista gången vi har en liten bebis i familjen, och jag vill så gärna minnas allt. Dofterna, ljuden och känslorna.. Jag vill inte glömma något, trots att jag vet att det man tror att man ska komma ihåg, glömmer man lika snabbt. Jag gnuggar in min näsa i lillens babyhår, andas och bara njuter av att få ha honom hos mig. Det är då den här känslan av total lycka kommer över mig. Det är nästan så att det gör fysiskt ont. Men det gör ont på ett härligt sätt såklart. Man känner sig nästan lite nyförälskad. Kanske låter det fånigt, men det är så jag upplever det.
Prinsen är ju nu mitt uppe i sitt treårstrots. Nu har han börjat krångla med maten igen. Precis som när han fyllde två. Men det är väl så. Det här med trots kommer och går. Nu är det mycket ”jag vill inte”. Prinsen vill aldrig någonting, fast han ofta vill längst inne. Det är nästan som om det har gått lite prestige i att alltid säga nej. Och Prinsens trots krockar tyvärr allt för ofta med min trötthet och konflikten är ett faktum.
Men han är ju så go´min lille Prins. Fast han inte är så liten längre. Att det har gått tre hela år sedan han föddes är för mig en gåta.
Och så har vi Sessan. Hon är en stor dam nu. Går i tvåan och kan så mycket och är så otroligt klok. Idag satt vi och pysslade på eftermidagen och pratade om Gud. Det var så givande. Hon är en tänkare den tjejen. Jag är verkligen så stolt och tacksam för henne. Hon är så godhjärtad och bryr sig om sina medmänniskor på ett speciellt sätt. Jag kan inte förstå att det var snart nio år sedan jag var 23 år och nybliven mamma. Åter igen är jag där och pratar om tid…
Det är ju detta jag vet så väl, att tiden då barnen är små går så fruktansvärt fort. Tyckte man att tiden gick fort innan man fick barn, så är det inget mot nu. Ibland kan jag nästan uppleva en panikkänsla över just det.
Men det är här jag försöker ta det lugnt och bara njuta av ögonblicken, av stunderna som man får tillsammans. För det är, när allt kommer omkring, det enda man kan göra.
Ta dagen som den kommer och njuta av att få vara just där man är.
Tacksam till Gud för livet han gett…
Hejsan! Jasså, det är här du är nu. Jättefräsch och fin sida.Tack för kommentaren hos mig.
Tiden , ja den går fort när man tittar på barnen. Min stora tös ska fylla femton och sonen börja skolan till höst.
Du får verkligen passa på att njuta nu.Så söta alla tre. Nu ropar mina ”hungrig” så det blir till att fixa lite käk. Sköt om dig! Kram
Hej! Tack så mycket! Kul att du tittade in hos mig!
Nu ropar (skriker) min lille bebbe och är hungrig. 🙂
Kram!