Ikväll blev det pannkakstillverkning. Både Sessan och Prinsen var på hugget och skulle hjälpa till. Lille bebben låg i sin vagn och gjorde allt för att underhålla oss med skönsång. Underbart gallskrik. Han ville tydligen inte alls dela sin mamma med en pannkakssmet.
Sessan och prinsen bråkade om vem som skulle vispa. Det tröttnade sessan på och sa ”Här har du!” och gav prinsen en slev. ”Du kan röra, så vispar jag. Jag är världsbäst på att vispa”
Nu var dök det upp ett annat problem. Det gick visst inte så bra att vispa och röra på samma gång. Nu blev det bråk om när de skulle få eget tillträde till smeten. Sessan vinner. Hon vispar febrilt och försöker få bort alla mjölklumpar. Då har prinsen tröttnat för länge sedan, och har börjat måla vackra mönster av smet på bordet med sin slev. Det droppar så härligt på golvet och på mammas socka.
Nu har mamma plockat upp den skönsjungande bebben och försöker grädda pannkakor med honom på axeln. Inte lyckat. Han bara fortsätter att skrika, så det blir vagnen igen.
Prinsen har nu börjat krypa uppe på bänkskivan. Måleriet har han lämnat. Han har fått syn på äggen. Han älskar ägg. Inte att äta dem, men att leka med dem. Mycket roligt. Fast mamma hinner före och räddar äggen i sista stund.
Svetten börjat rinna i mammas panna. Om det är från all pannkakstillverkning eller från cykelpasset en halvtimme tidigare, vill jag låta vara osagt. Benen börjar verka. Nu hade det varit ett ypperligt tillfälle att klona sig själv. Går det? I så fall så skulle föräldrar ha första tjing på den egenskapen.
När maken kommer hem står i alla fall pannkakorna på bordet och vi är alla hela och rena.
