Det blåser kalla och regniga vindar utanför husknuten. Frågan är om man vågar sticka ut näsan denna höstdag. I Trebarnslandet är det tyst. Barnen är i skolan respektive dagis. Jag njuter lite av tystnaden, samtidigt som jag saknar mina små busfrön. Men jag vet att de har det bra.
Idag har jag en mängd saker att göra och förbereda. Måste få ordning ute i min ateljé så jag kan sitta där och jobba. Eftersom jag är en människa född utan ordningssinne, kommer det att krävas en del. Nåja, jag ska nog få rätsida på det.
Sitter här och funderar på hösten och på allt spännande som ska hända. Ligger ju i startgroparna för mitt företag. Något som känns både inspirerande och sjukt nervöst. Dessa planer har jag burit inom mig i många herrans år. Nu står jag här och har fått möjligheten att förverkliga dem. Äntligen!
Jag vill så mycket samtidigt som jag brottas med tankar om mig själv. Tankar om att jag är liten och obetydlig och inte kan något alls. Hur ska lilla jag klara av detta?
Dessa nedtryckande tankar om mig själv har jag mer eller mindre burit med mig sedan barnsben. Nu är det dax att jag skakar av mig detta och börjar se framåt och våga tro på mig själv, trots att det är svårt ibland. Jag vill, jag kan och jag vågar, ska bli mitt mantra denna höst.
Det är ett mycket bra mantra som du har tagit till dig!
Jag hoppas att jag kan puffa på dig.
Vad du vill, det kan du och det vågar du!
Jag önskar dig verkligen framgång i det, som du bär inom dig.
Stor kram!