Stegen var ganska tunga när jag vandrade hem från bussen med prinsen i vagnen. Sessan hade precis åkt iväg med bussen för att ta del av sin tredje skoldag.
Det duggade lätt från en grå himmel och jag kände mig lite illa till mods. Även om jag vet att det här med skola är jättebra, så finns det något i mig som tycker det är jobbigt.

När vi några minuter tidigare hade begett oss till bussen hade regnet tilltagit en del. Sessan och jag talade länge om hon skulle ha regnjacka på sig eller inte. Vem vet om det börjar regna mer? Till sist blev det både regnjacka och de nya rosa stövlarna.
När vi gick bort till bussen var sessan en aning besvärad över att behöva ha regnjacka på sig. Tänk om de andra inte har det?
Men när vi kom fram var vi först på plats och sessan hade snart glömt bort vad hon hade på sig.

Så småningom började barn strömma till från alla håll och nu hade regnet övergått till duggregn. Sessan stod först i kön.
Efter ett tag kom det några flickor klädda i små vita koftor, fina ljusrosa sandaletter med klackar och kort kjol med vita spetstajts under. En av dem är lika gammal som sessan.
När de såg henne tittade de på varandra och skrattade. Jag såg hur de tyckte att hon var löjlig som stod där med regnjacka och stövlar. Jag som har ett morgonhumör som inte är av denna värld, gav dem några allvarliga blickar och jag kände hur kycklingmamman i mig började ta överhand. Här ska ingen förlöjliga min dotter, i alla fall inte vid denna tid på morgonen. Nu kände jag hur den något mörka delen av mig själv började önska att regnet skulle börja ösa ner. Då kunde de stå där i sina finkläder och bli blöta och sessan kunde vara stolt över att hon klätt sig helt rätt.
Som tur var hade nog inte sessan märkt att de hade tittat snett på henne och skrattat bakom hennes rygg. Hon stod där helt obekymrat främst i kön och sjöng på Zlatan-sången.

När jag gick hem tänkte jag på hur det här med ”att ha rätt kläder” börjar så långt ner i åldrarna. När jag gick i första klass brydde jag mig inte ett smack om vad varken jag eller mina kompisar hade på oss. Nu ska barnen vara små ”damer” så tidigt. Jag menar, hur lätt är det att springa och leka i kort kjol och sandaletter med klack?

Jag är ju så noga med att sessan ska ha både snygga, praktiska och men främst bekväma kläder som hon kan leka och springa i. Det vill hon själv också ha. Hon ogillar tajta jeans och finskor. Hon vill ha mjuka byxor och gympaskor. Men det är väl så olika hur ungarna är, men jag ogillar att så små barn ska behöva känna att de måste ha rätt kläder på sig för at bli accepterade. Kan inte barn få vara barn längre än till ettan?
Och är det inte självklart att man kan få ha regnkläder på sig om det regnar? Eller är det jag som lever kvar på stenåldern?

Hmmm…nu kommer jag väl att bli känd som ”arga mamman” i grannskapet…

När sessan satte sig för att titta på Bollibompa ropade hon ut i glädjetjut.
Hon skuttade upp ur soffan och ropade ”Bollibompagänget är tillbaka! Hurra!”
Sedan dansade hon ett varv framför teven. 
Sessan älskar Bollibompagänget och har inte varit så glad över att de haft semester hela sommaren.
Men nu var de tillbaka.
Vilken Lycka!

Hurra för Bollibompagänget! Ordningen är återställd!