Det här med politik är konstigt. Kommer ni ihåg hur minister efter minister var tvungen att avgå i början av den nuvarande regeringens mandatperiod på grund av diverse affärer i deras förflutna. Saker som obetalda tv-licenser gjorde att de var tvungna att lämna sina poster. Inte konstigt kan man kanske tycka. Då stod socialdemokraterna där och ojade sig i kör över Reinfeldts dåliga val av ministrar.

Nu till det betydligt mer tveksamma.

Idag har vi en socialdemokratisk statsministerkandidat som heter Mona Sahlin som har en hel hop med märkligheter i sitt förflutna. Mycket mer än vad många av oss vanliga människor ens kan komma i närheten av under en livstid. Allt ifrån den så kallad Tobleroneaffären till obetalda tv-licenser till en hel del skulder hos kronofogden till att ha betalt en barnflicka svart. Listan kan göras oändlig.

Vill vi verkligen ha henne som statsminister? Är hon ett föredöme? Ska man överhuvudtaget kunna bli statsminister med ett sådant förflutet? Det är väl skillnad på att ha gjort någon enstaka dum grej i sitt liv. Det har vi väl alla gjort någon gång. Men i den här omfattningen? Mina frågor är många.

Alltså, jag förstår inte det här alls. Socialdemokratin brukar prata om rättvisa. Var är rättvisan i det här? Varför ska hon förväntas bli förlåten för allt? Här står hon som en möjlig ny statsminister med en massa tveksamheter i sitt privata liv. Hade hennes namn varit ett annat hade hon överhuvudtaget inte ens kunnat bli minister. Här står hon nu som kandidat till det största och tyngsta jobbet i landet. Sveriges statsminister.

Kritiken på Mona är befogad. Hade det varit omvänt hade inte socialdemokratiet tvekat en sekund, de hade gjort precis samma sak.
Så, vad gnäller man om? Inte alls konstigt att detta kommer upp till ytan igen. Alla granskas inför ett val. Även om man råkar heta Mona.

Till sist. Det är mycket märkligt att ett så stort parti som Socialdemokraterna inte kan vaska fram en bättre partiledare än så här. Mycket märkligt, tycker jag.

Läs mer på: Aftonbladet, DN, Expressen