Sitter här och känner mig fullkomligt värdelös. Har all tid i världen att göra det som jag måste göra just nu. Jag har ju väntat på detta tillfälle i flera år!
Planer, förbereda, ringa samtal och fixa och dona. Måste göra en plan. Men så sitter jag här och mår apa. Orkar inte ett piss. Noll inspiration för något. Handlingsförlamad med ångest.

Inatt vaknade en liten filur vid tretiden på natten. Höll på och krånglade i vad som upplevdes vara en hel evighet. När han så äntligen somnade igen var klockan sex på morgonen. Då slocknade vi också. Vaknade av att en liten flicka stod i dörren och sa att hon var tvungen att gå till bussen. Klockan var halv åtta och vi hade försovit oss. Stackars Sessan hade gått upp själv och gjort sig klar. Hon är så självgående på morgonen. Kanske tur det. Men man känner sig hemsk som förälder i det läget. Lilla gumman. Men hon är redig och bryr sig inte nämnvärt. Bara hon får sitta i soffan, framför teven och äta sin macka.

Nu blev det panikartad uppgång för de halvdöda föräldrarna. Halva åtta skulle pojkarna ha befunnit sig på dagis. Nu fick vi ringa och beklaga oss. Lämnade dem inte förrän en timme senare. Sedan gick jag och la mig igen och sov som en stock till halv elva. Det kan inte fortgå på detta viset. Då blir det aldrig något företagande från min sida. Tur att det går bättre för maken och hans företag. Men de har ju också kommit lite längre på vägen. De har kämpat på längre och det är nu det börjar ta fart. Gläds med dem. Jag kan ju inte ge upp ännu. Har ju bara hållit på ett par veckor. Jag ska dra mig själv i kragen och hoppas på att energin kommer krypande tillbaka. Främst längtar jag efter goda nätters sömn.