Jag sitter här med sessan. Hon ritar vid soffbordet, och en sak är väldigt viktig. Det är att hon inte tittar på teven, bara lyssnar medan hon ritar.
”Mamma, jag tittar inte, bara lyssnar” säger hon gång på gång, medan hon tittar ner på pappret och i sin burk med pennor.
Lilla sessan har redan tittat för mycket på teven denna dag och ska egentligen inte titta mera.
”Mamma, jag tittar inte, bara lyssnar” säger hon gång på gång, medan hon tittar ner på pappret och i sin burk med pennor.
Lilla sessan har redan tittat för mycket på teven denna dag och ska egentligen inte titta mera.
I eftermiddag ska vi nog ta en tur till djurparken och gå en runda. Ta med lite fika och bara njuta lite.
Jag har inte berättat för sessan ännu, det får bli en överraskning.
Ibland är det bättre att vänta lite med att berätta, på så sätt slipper man en hel del tjat om när vi ska åka.
Ha en fin dag alla ni underbara läsare! 
När man ser på sitt liv har man ibland svårt för att se en mening med allt som sker. Man kan inte förstå allt som händer, varken i sitt eget liv eller i världen. Många saker som händer i livet kan kännas meningslösa och i perioder kan livet kännas så orättvist. 
Men någonstans längs vägen tror jag att vi kommer att kunna se tillbaka på det som varit, se på saker från ett annat större perspektiv. Vi kommer att kunna se att livet vävde ihop alla dessa trådar till en vacker matta. Även de trådar som vi själva trodde var meningslösa fick en mening till slut, även de som var mest trasiga. Varje väg vi gick på fick en mening. Vi tog lärdom av varje snedsteg, av varje misstag. Vi kunde se något positivt även i det tragiska och i sorgen. 
Detta var mina tankar denna lördagseftermiddag. 
Jag kan riktigt längta efter den där känslan av adrenalin i kroppen, när man har gjort något man är riktigt nöjd med och stolt över. När man har målat en tavla och arbetat med den länge och känner sig nöjd, då är det nästan som om det går ett rus genom ens kropp. En härlig känsla det där. Det var längesedan jag kände den känslan i min kropp. 
