En panikkänsla kommer smygande…

Den senaste tiden har vi varit väldigt dåliga på att bjuda hem och umgås med människor. Just nu är vi inte så mycket sociala. Jag har nästan glömt hur man är när man vistas bland folk. Sedan vi flyttade hit har varken orken eller lusten funnits där.
Vi flyttade på grund av makens jobb. Ett jobb där det mesta har varit rörigt på grund av att företaget blev uppköpt. Det har ju fört med sig mycket ovisshet. En ovisshet som givetvis har följt med hem, till matbordet. Och jag har gått och längtat tillbaka till vårt gamla hus. Hem till våra invanda rutiner.

Tiden bara går och snart har hela sommaren gått. Det var ju på sommaren som vi skulle göra allt det där. Vi skulle ha grillfester och bjuda hem släktingar, ha kalas och hela köret. Oj, vad vi skulle… Men inte.
Sommaren kom och sommaren gick. Inget av det som vi kanske ”borde” ha gjort har blivit av. Kvar står vi i ett hus som fortfarande är i ett visst kaos och en trädgård som är mer vild än tam.

Vi har fyllt trettio och trettiofem och inget kalas har vi haft. Det är kanske dåligt. I min släkt ”ska man ha” kalas när man fyller jämt. Det är i alla fall vad jag har fått för mig. Det är då man träffas.
Men egentligen är jag inte mycket för kalas. I alla fall inte om jag måste ha kalas för mig själv.
Jag kan få ångest inför allt som måste ordnas och fixas inför. Jag kan nästan känna hur en panikkänsla kommer smygande och knackar mig på axeln. Åh, vad jag önskar att jag var annorlunda här. Jag skulle vilja vara den där som älskade att fixa och dona, baka och laga mat till fester. Men inte, jag blir rädd istället.

Jag har aldrig gillat mina egna födelsedagar. Jo, när jag var barn förstås, men inte som vuxen.  Något inom mig vill helst att folk ska glömma bort att jag fyller år. Jag gömmer mig nästan. Sån är jag. Jag vet inte varför…