Igår kväll låg jag nersjunken och halvsov i soffan med den vita Ikeafilten på mig. Jag är så trött på kvällarna att en kväll i tevesoffan innebär en kväll med sömn. Det är omöjligt för mig att hålla mig vaken. Jag är så trött.

Igår hade jag bett maken att väcka mig kl. 21.30 för att jag ville titta på Singelmammor. Det var ju dags för den ena av mammorna att föda sitt barn. Hon hade gått två veckor över tiden och skulle igångsättas. Där låg jag med min mage och kände hur tårarna började komma långt innan mamman hade nått sjukhuset.
Minnena från när jag födde prinsen kom tillbaka och plötsligt fick jag en stor klump i magen. Tankarna välde fram som en skarpladdad kulspruta.

Hur ska jag klara av att föda ännu ett barn? Kan jag ta hand om ett barn till?
Allting kändes så overkligt och övermäktigt. Snart är det jag som ligger där med smärtor och har ont.
Tänk om något går snett?
Nu sprutade tårarna så kudden blev alldeles blöt. Att man är extra känslig och gråter för allt är ju ingen nyhet när man är gravid, men att plåga sig med att se på när någon föder barn var kanske inte det bästa just för mig.

Men innerst inne vet jag ju att jag kommer att klara av att föda, men att se henne kämpa på tv gjorde allt så verkligt för mig. Jag hoppas verkligen att jag slipper gå över tiden. Helst vill jag föda en vecka tidigare. Men man kan ju bara önska.

När programmet sedan började nå sitt slut och den nyförlösande mamman låg där med sitt lilla mirakel, såg det så underbart ut. Hon hade fått sin belöning. En liten bebis med tjockt svart hår låg i hennes famn. Allt var över. Vilken lättnad och vilken glädje..

Det är det jag längtar efter. Nu rann mina tårar ännu mer, men inte utav rädsla, utan av lycka. Snart är det min tur att hålla vår lille pojke i famnen för första gången. Snart är det vår tur att känna denna obeskrivliga glädje. 

I skrivande stund sparkar han för fullt i min mage. Som om han vill tala om för sin mamma att allt kommer att blir bra och att han mår prima.

Snart ska vi ses!