Sitter och tänker på hur det egentligen var att vara gravid.
Hur kändes det egentligen? Jag tittar på bilderna på min stora mage och undrar om det verkligen är jag.
Redan känns det hela så avlägset, som om det var evigheter sedan.
Men samtidigt har tiden gått så fort. Hur går det ihop?

Jag minns att jag dagarna efter förlossningen riktigt kunde sakna min mage. Det kändes som något fattades mig. Jag kände mig tom och innehållslös, ja nästan lämnad.
Samtidigt var jag ju överlycklig för att vi fått en liten välskapt och underbar baby.
Det var så mycket känslor på en gång att jag en eftermiddag stod och grät i min makes famn.
Detta får mig ju nu osökt att tänka på Per Gessles låt ” Här kommer alla känslorna på en och samma gång” För det är nog så det känns när allt kommer ut på en gång.
 
Nu känns det så härligt för nu har jag landat så smått i min nya roll som trebarnsmamma. Men det är allt ett litet företag att få det hela att rulla. Men det rullar och det är mysigt, underbart men också väldigt tröttsamt. Det känns i kroppen att man sover lite på natten och går och bär på 4 kilo kärlek om dagarna. Men jag älskar mitt liv och vill inte vara någon annanstans.

Det är leendena, kramarna och nu dessa små underbara mail jag får, som ger mig ny energi, en obeskrivlig glädje och lycka.