När jag står och sminkar mig i badrummet, smyger Sessan upp bredvid.
Hon tittar på mig. Hon följer noga varje rörelse jag gör med mascaran.

Efter ett tag frågar hon:

”Mamma, varför är det så viktigt med smink egentligen?” 

En bra fråga, som jag knappt visste hur jag skulle svara på. Först tänker jag svara att det inte alls är viktigt. Men det hade Sessan genomskådat. För hon har ju en mamma som ständigt sminkar sig, så fort vi ska gå utanför dörren. Nästan i alla fall. Och så har det ju alltid varit. Kalla mig fåfäng, om ni vill.
Jag känner mig ju nästan naken utan smink. Nästan som att gå ut utan kläder. Så på ett sätt är det ju viktigt för mig. Jag har ju sminkat mig sen jag gick i fyran och hade ljusblå kajalpenna runt ögonen. Haha! Som man såg ut.. Jag kommer ihåg mitt första lilla sminkset. Det hade en form av ett rött hjärta. I hjärtat fanns det små ögonskuggor i ljusblått och rosa och en skimrande läppbalsam som luktade smultron. Jag kan än idag minnas hur det doftade. Så gott!

Jag har alltid tyckt att smink har varit roligt. Jag kan minnas att jag en dag i fem eller sexårsåldern målade mina kinder röda med röd krita. Min mamma trodde att jag hade fått feber. Jag tyckte jag var hur fin som helst.

Nu har det för mig, som för så många andra, blivit en vana. Och det är ju faktiskt fortfarande kul, och jag är tacksam över att det finns de dagar då jag känner mig extra trött och blek. Lite spackel kan göra susen ibland.
Den enda nackdelen är ju när man ska gå och lägga sig. Då man måste tvätta av sig allt kladd. Mindre kul.

Och det är såhär jag slutligen förklarar för min lilla dotter. Att smink egentligen inte alls är nödvändigt, faktiskt ganska oviktigt, men kan ändå vara väldigt kul. Och en dag kommer vi  säkert att stå där brevid varandra med våra sminkväskor och tjattra.

Fast jag hoppas att hon väntar lite längre med smink än vad jag gjorde. Annars skulle hon ju börja sminka sig redan om något år eller så. Till hösten börjar hon trean. Min lilla dotter börjar bli stor, men hon måste vara liten ett litet tag till i alla fall. Tiden går ju så fort som det är.
Och än så länge är hon inte ett dugg intresserad av detta fenomen och tycker nog att mamma är lite smått löjlig när hon står i badrummet och målar sig…

Bebisen fortsätter sova som en stock om nätterna. I sex nätter nu har han sovit sött  i sin spjälsäng. En duktig liten grabb.
Och bara en av dessa nätter har jag själv sovit gott. Tänk om lilla mamman också kunde sova lika fint?
Här går jag och undrar varför jag fortfarande är så trött? Jag kan ju för sjutton inte sova! Jag somnar som en klubbad höna på kvällen, men vaknar efter några timmar. Sen är det kört. Trots min enorma trötthet kan jag inte somna om. Tankarna börja mala i hjärnan på mig. Efter ett tag blir jag frustrerad över mig själv. Här har jag en fyra månaders bebis som sover hela natten i sin säng och så kan inte jag sova!! Grrrr……

Kanske får jag också börja med havregrynsgröt??