När man är liten kan man gå och längta ihjäl sig efter att bli större så man kan få göra spännande saker själv. Som att få gå till affären och handla. Det är stort det!
När man får ta sin lilla plånbok och knalla iväg. Glad i hågen och med några små fjärilar i magen.
Förra fredagen var det dax. Nu skulle Sessan äntligen, efter år av tjat på sin mamma, få gå och handla själv. Hela hon var upprymd och hon ropade glatt ”Hejdå” när hon, utan att tveka en sekund, knallade ut på gatan, påväg till vår lilla lanthandeln.
I handen hade hon sin rosa lilla börs.
Nu var dagen äntligen här. Nu hade mamma äntligen gett sitt tillstånd. Nu var man äntligen tillräckligt stor. Tillräckligt stor att få göra det som grannflickan har fått göra så länge. Gå själv till affären.
För mig var det värre. Jag hade ont i magen från den stunden då hon lämnade huset. Jag som är något av en hönsmamma fick lite ont i hjärtat och tänkte på allt hemskt som kan hända en liten tjej. Detta trots att vi bara har lite drygt två minuter till affären och man slipper korsa någon väg. Nu var jag tvungen att släppa kontrollen för ett ögonblick. Det var svårt. Helst skulle jag vilja hålla henne hemma tills hon blev trettiofem.
Nu knallade hon iväg. Själv. Jag stod kvar. Själv. Hon vände sig om och vinkade. Hon var stolt och glad. Jag stod kvar och undrade.. När hade min lilla flicka blivit så stor?
De där minutrarna hon var borta, blev för mig en evighet när jag väntade på henne. Tiden stod stilla. Men så dök plötsligt en solstråle upp i min hall.
Hon kom tillbaka med ett brett leende på läpparna. Jag fick hem en stolt flicka och upprymd liten tjej. Det var så roligt att se hennes glittriga ögon.
– Mamma, jag sa ju att jag kunde gå själv och handla!
– Ja, du är så duktig och så stor! svarade jag och log stolt ett leende som bara en mamma kan le.
– Nu mamma, kan du bara säga till när du behöver något, så kan jag springa till affären och handla det åt dig! sa hon och sträckte lite på sig.
– Vad bra! svarade jag.
Den dagen besökte hon affären tre gånger. Mamma behövde visst både bröd och smör.
Får se hur länge den goda viljan håller i sig.
När hon blir tonåring får jag väl muta henne för att hon ska springa samma ärende till lilla mamma.
