Prinsen satt högt uppe på en pall. Han hade en av pappas gamla T-shirts på sig. Såg ut som en liten vit klänning.
Det tagit en hel del övertalning och mutor att bara få honom dit.
Men han ville inte alls vara med. Trots att melodifestivalen var på.
– Jag vill inteeee! skrek han som om hans sista sund var kommen.
Det var något hemskt som skulle ske.
Nä, det var inte tid för tandläkaren. Utan det näst hemskaste.
Det var tid för KLIPPNING. Nu var det bestämt. Någon gång var vi ju tvungna att ta tjuren vid hornen, även om det skulle bli en pärs.
Nu skulle det tjocka och långa håret bort.
Mamma hade tagit fram en farlig manick. En hårtrimmer! Usch för såna! De låter otäckt och gör så man får en massa otäcka hårstrån i ansiktet. Finns det egentligen något värre i hela världen? Nä, inte om man är en liten Prins och rädd för saker som för oväsen.
Hela familjen var engagerad i detta lilla (läs stora) projekt.
Även Sessan. Hon stod bredvid och samlade förbrilt upp hårtussar, samtidigt som hon ständigt berömde sin bror. Mamma höll i trimmern och pappa försökte med allt vad han hade för att försöka hålla den lille Prinsen vid gott mod.
Det var ingen lätt uppgift. Han grät och tyckte att det hela var fruktansvärt. Han ville inte alls bli klippt. Helt onödigt. Inte ens löftet om att de skulle få gå till affären och köpa godis när det hela var klart, kunde hålla modet uppe. Sessan däremot hade uppmärksammat detta och påminde honom var femte sekund. Jag tror nog att någon var sugen på godis.
Men efter mycket om och men var det färdigt och alla pustade ut i kör.
– Jag hämtar dammsugaren! ropade Sessan och for iväg ut i hallen.
På golvet låg det hår som hade räckt till ett dussin peruker.
Efter fem minuter hade Prinsen glömt hela historien och var ute och jagade sin syster genom gräset.
Snart skulle de köpa godis. Hårtrimmern var nu ett minne blott.
Efter en rejäl pärs är Prinsen en glad liten prick igen och busar med sin syster…
