Idag återkommer jag till svininfluensavaccinet, som jag skrivit om innan. Kan inte låta bli, det ju dessa tankar som cirkulerar i mitt huvud. Snart börjar vaccineringarna.
Måste få ut min tankar och känslor om detta. Och har ni tröttnatr på detta ”tjat” så är det ju bara att välja att inte läsa.

Sitter och läser chatten om svininfluensavaccin med smittskyddsöverläkare i Skåne, Hans-Bertil Hanson som medverkade i Sydnytt igår.

Känner inte att jag har något som helst förtroende för honom. Känns som han säger emot sig själv gång på gång.
Sanningen är ju att INGEN, inte ens smittskyddsläkaren själv, vet vilka biverkningar vaccinet kan ge barn i det långa loppet. Det enda han påstår är att barnen får lite ont efter sticket och några kan få lite feber. Men detta vet ju alla. Dessa biverkningar kan barnen få efter alla sorters sprutor. Det är ju inte det som vi föräldrar är rädda för. Vi är ju rädda för att vaccinet kan ge komplikationer längre fram i livet. Eftersom vaccinet inte alls är testat till barn överhuvudtaget, något som han lite motsträvigt erkänner, är det ju som att chansa hej vilt. Ingen smittskyddläkare i världen vet vad det kommer att ge för konsekvenser längre fram. Därför tycker jag det är ytterst märkvärdigt att inte läkaren själv är mer orolig. Det enda han är orolig för är att barnen är ”duktiga” på att smitta andra.

Samtidigt som han säger att ”man vet en hel del om de här vaccinerna” så säger han i nästa mening, ”att erfarenheterna hos barn är begränsade”. I chatten frågar någon om hur utfallet av vaccinationerna av de försökspersoner (ca 60 st) som gjordes i mellansverige för ett tag sedan. Ålder på dessa personer, biverkningar. Här visar det sig att resultatet av dessa inte är publicerade. Och då frågar man sig varför. Borde vi inte få veta detta innan vi tar ställing? Eller vågar man inte gå ut med resultaten i rädsla för att fler skulle tacka nej?

Alltså vet man inte alls en hel del om vaccinet, Hans-Bertil Hanson. Man vet inte ett skit om hur det kommer att påverka barnen på längre sikt. Bara att erkänna.

Så, hur man än gör så gör man fel. Hur man än gör får man ont i magen.
Vaccinerar man inte sina barn är man osolidarisk och bara tänker på sig själv. Man ”bör” vaccinera sitt  barn pågrund av att barnen är de största smittspridarna. Men, vaccinerar man sitt barn riskerar man sitt barns hälsa även där. Dels kan barnet få influensan. En influensa som troligen är ganska mild om man inte tillhör riskgruppen. Men samtidigt, vem vill att sitt barn får en allvarlig biverkning längre fram i livet på grund av ett vaccin som man visste inte var testat.

Och skulle det visa sig om några år att barn får konstiga symtom eller sjukdomar som följd av vaccinet, så kommer inte någon av dessa smittskyddsläkare som varit med och drivit på för vaccinering erkänna att det kan ha med vaccinet att göra. Då kommer man förmodligen bara att vifta bort det och hålla god min. Och hur skulle man känna som föräldrar om detta skulle inträffa, och man visste att man hade gått emot sin magkänsla som sa att man skulle låta bli att vaccinera, men gjorde det ändå.

Var jag tveksam innan, är det inget mot vad jag är idag.
Jag ska fömodligen bara svälja min oro, hålla tyst, vara en god samhällsmedborgare, vara solidarisk och följa majoriteten och vaccinera mig och mina barn.