Mina ögonlock är så otroligt tunga idag. Hela huvudet känns tungt. Jag antar att den katastrofala starten på dagen tog ut sin rätt. Fast jag var ju inte speciellt pigg i morse heller. Vår minsting sov dåligt inatt. Igen. Har vi tur sover han en hel natt cirkus en gång per vecka. Något som vi börjar tröttna rejält på.

Klockan är för det mesta kring ett, två på natten då vi brukar höra gnäll från en viss liten gosse. Då ligger man och väntar och hoppas på att han ska somna om. Men gnället blir snart till skrik och man får hasa sig upp och försöka somna om honom. Stoppar om honom och stoppar i nappen. Detta brukar inte ge något resultat och det brukar sluta med att vi får ta upp honom. Vi lägger honom i våra sängar. Där ligger han tills han tröttnar. Utan att somna. Efter ett tag står vi inte ut och jag går upp och gör lite välling. Efter att han drukigt vällingen blir han arg för att den tar slut. Jättearg. Men har vi tur går det över och vi kan lägga honom brevid oss igen. Förhoppningsvis utan att han väckt de andra barnen. Där ligger han sedan och vrider sig tills han somnar.

Sömnbristen är nu min värsta fiende. Den gör mig ledsen, arg och tar bort allt mitt tålamod. Usch, jag gillar inte den personen jag blir då. Jag klarar inte av att handlskas med min fyraårings trots och utbrott. Det blir liksom för mycket. I den sekunden känns det som hela världen håller på att rasa samman över en.
Men givetvis gör den inte det.

När allt har lugnat sig och man får lite distans till det hela, kan man försöka samla nya krafter och nytt mod. Men det är inte lätt. Känslorna väller liksom över ibland. Man blir lätt frustrerad och kan inte tänka klart. Jag älskar mina ungar och jag älskar att vara mamma, men ibland känns det som om det är det tuffaste jobbet som finns, att vara föräldrer. Det skiftar så.
Ena sekunden känner man så otrolig lycka och kärleken svämmar över. I nästa sekund sliter man sitt hår och brister ut i gråt. Ändå skulle jag inte vilja vara någon annanstans, än just här, med mina guldklimpar.