Hon är så redig vår lilla dam, att jag börjar undra om hon verkligen är vår?

Idag var sessan tillbaka i skolan efter att ha varit hemma ganska länge nu.
Hon var uppe med tuppen. Hon hade ställt klockan på halv sju, vilket hon har gör varje kväll före en skolmorgon, och då stegade hon upp. Inte en sekund låg hon kvar för att dra sig. Idag längtade hon efter att få gå i skolan igen.
Hon är så redig vår lilla dam, att jag börjar undra om hon verkligen är vår?

Själva är vi så trötta så det finns inte på morgonen. För det mesta är det sessan som vaknar först och som väcker oss. På mogonen brukar man höra en liten röst långt borta som säger;
”Nu går jag upp”. Då är hon redan påklädd och klar.
”Ok” säger vi och snarkar vidrare en stund till. Förstår inte vem hon har ärvt detta ifrån? Det kan då inte vara från någon av oss. Jag har nog varit morgontrött sedan den dagen jag föddes.

Nu har vi blivit välsignade med en 9-årig dotter som själv går upp på morgonen. Långt efter kommer, förhoppningsvis, en förskräckligt trött mamma eller pappa. Då är det förmodligen så, att en liten ettåring och en snart fyraåring också har vaknat.
När vi stapplar upp så har sessan för det mesta redan hunnit äta frukost. Hon är hungrig och vill äta med det samma. Man känner sig ju nästan hemsk över tanken att hon sitter i köket själv och äter fruksot om morgonen. Men själv verkar hon inte så bekymrad över det hela. Hon är bara hungrig och ivrig över att få åka till skolan. Hon älskar skolan.

Men något säger mig att det hela kan svänga när den berömda tonårstiden börjar närma sig. Då är det kanske vi som får dra henne ur sängen på morgonen. Men tonårstiden är lååååångt borta. Not. Så som tiden springer iväg så vaknar jag väl snart upp en morgon och inser att sessan är femton och går i nian.

Nä, nu tar vi en dag i taget.