Sitter och gör ingenting. Eller jo…jag letar recept på silltårtor! Snart e det Midsommar hörrni, och då ska man äta sill. Hur gott som helst!

Idag har jag bakat lite. Min fina dotter och jag bakade syltkakor, sedan bakade jag havrekakor. Syltkakorna är goda, men inget slår havrekakor. Och lätta är de ju att göra. Jag kan lägga ut receptet sedan.

Igår skulle jag göra mig till och fixa våfflor till fikat. Hade tre barn hemma vilket inte alltid gör det så lätt att fixa grejer i köket. Nu hade jag vispat ihop smeten och hällt upp en hel trea visp i en skål. Detta trots att jag hörde inom mig en varnande röst som sa att jag bara skulle hällt upp halva grädden och gjort en halv sats smet. Kan ni känna igen det? Känslan av ”att detta kommer gå åt pipan, men jag gör det ändå, det går nog.”
Oftast ska man lyssna på varningen. Men det gör jag aldrig.

När jag stod där med två fulla skålar kom en Prins inrusande i köket. Tog en stol och skulle hjälpa till att vispa grädde. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt stod vi båda i ett bad av härlig smet och grädde. Vi var fulla av smet. Vi kunde lika gärna lagt oss i våffeljärnet med detsamma. Båda två. Hela golvet simmande i grädde och våffelsmet. Vad gör man? Inget roligt. Alls. Jag fick panik och ungen blev rädd. Stackaren. Hehe. Det var inte jättekul att försöka få upp all den smeten från golvet.

I all hast lyckades jag i alla fall rädda liiite grädde och liiite våffelsmet som på något mirakel blev kvar i skålarna. Så vi fick varsin våffla och det blev till och med över. Nästa gång ska jag lyssna på den där varningen inom mig. Tror jag. Eller nä, jag kommer inte göra det.. Dumma jag.