Här ett minne jag fann på min gamla blogg. Jag kommer så väl ihåg denna dag, men är det verkligen fem år sedan…?

”Dagen började med att vi nästan försov oss. Jag var så sjukt trött imorse (mer en vanligt) att jag knappt fattade att jag skulle gå upp. Och när jag äntligen förstod att det var morgon tittade jag på klockan. Den stod på 06.59. Jag tittade en gång och sen en gång till. Va, är hon så mycket?
Jag reste mig upp och med stapplande steg tog jag mig ur sängen. Slängde på mig kläderna och tog prinsen och satte honom på höften och rusade ner för trappan.
I hallen möter jag en yrvaken liten tjej som ser lika trött ut som sin mamma. Hon får fram fem ord innan hon slänger sig i tevesoffan:
– Jag är så trött, mamma!
Jag försöker förklara att vi nog har lite bråttom, utan att stressa upp henne för mycket.

– Jaja, mamma jag hör! säger hon och börjar klä på sig i snigeltakt.
Sen blir det blöjbyte, vällingkok och en stund i soffan för att prinsen ska dricka.
En liten prins som inte alls har bråttom, nej han ska äta lite hur som helst och titta på flaskan lite, och ta det allmänt lugnt. Här har vi inte bråttom inte…
Jag som börjar bli genomsvett blir mer och mer otålig. Lille prins nu får du dricka upp din välling, säger jag och han bara tittar på mig och ler sitt prinsleende.

Ute i köket hör jag hur en sessa börja duka fram frukost. Flingor och mjölk, ska det vara.
Sen hörs det ett rop som nog hördes i hela byn.
– Mamma, ska du ha frukost eller? Kommer du någongång?
– Ja, jag kommer! sa jag och tittar på prinsen. Snart var flaskan tom.
Vi går och äter vår frukost. Sessan tänker bara på sin godispåse som hon har blivit lovad efter skolan. I lördags blev det ju inget godis, då hade ju lilla damen ont i sin mage. Så det fick hon ha idag istället. Allt känns ju toppen när man vet att det är något gott som väntar när man kommer hem…

Nu var det bara håret kvar, som just idag hade världens tuva där bak. Sessan hon skrek när jag försökte reda ut härvan. Efter ett tag gav jag upp och satte upp håret i en tofs. Sessan brukar inte ha tovor, det har hon bara när det är stressigt.

Nu var det bara att ta sig ut i hallen och med snabba ryck ta på sig jacka och skor, nej förlåt stövlar. För idag var det bara stövlar som gällde. Fråga mig inte varför, men sessan älskar sina randiga stövlar. (Såna skulle man ha…hur tjusigt som helst!)
På med ryggsäck, i med banan, i med prinsen i vagnen och så ut.
Och vi går med små raska steg till skolan…
Äntligen på väg, tycker sessan. Jag som tycker att vi har snabbat oss till max…

När vi närmar oss skolan säger sessan:
– Nu mamma kan jag gå själv…du får stanna här..hejdå. Och så börjar hon gå mot skoldörren.
Då kommer jag på…kramen, jag fick ju ingen kram.
– Sessan? ropar jag. Får jag en kram? Då rusar hon tillbaka i min famn, och säger
– Det glömde jag ju, mamma! Och så får jag en bamsekram innan hon vänder om mot skolan igen.

Min lilla sessa…så stor hon är. Undrar hur länge till hon vill krama sin mamma på skolgården?
Det kommer väl att gå med raketfart och en dag vill hon inte ha mig där. Då skäms hon för sin mamma. Den dagen kommer naturligtvis, men förhoppningsvis dröjer det ett tag till…”

Då var Prinsen ett halvår och Sessan gick i förskoleklass. Nu är Prinsen snart 5 och Sessan är 10 och går i fyran. Men än så länge skäms hon inte för sin gamla mamma i alla fall. 😉