Läser en artikel i DN av Lena Andersson och häpnar något och undrar vem som egentligen är kall?
Lena tycker att vi föder för många barn. Inte på grund av att vi vill det själva, utan på grund av samhället och det sociala trycket.
”Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten.”
”Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv.”
Det sociala trycket? Det väl snarare så att det är en mänsklig nerlagd längtan hos många av oss att vilja få barn. En drivkraft. Dessutom går tiden då barnen är små så fasligt fort att vi nog hinner med allt det där ”andra” i sinom tid. Vi lär nog få vår beskärda del av ”arbete, njutning och förkovran” som Lena uttrycker det.
Att få barn är något av det mest berikande som finns. Jag skulle inte vilja byta det mot något annat i hela världen. Jag har hellre ett stökigt hus med tvätt upp till taket och ett skitigt kylskåp och en trägård som mer liknar en djungel. Bara jag har ett hus fullt av livfulla, jobbiga och helt underbara ungar. Vem brys sig om man inte hinner med allt? Livet är här och nu. Njut av föräldraskapet medan du kan. Snart kan du sitta där under din korkek, lukta på blommorna och tänka tillbaka och minnas hur det var…
Visst kan man säkert leva ett rikt och bra liv utan barn. Men det betyder inte att vi som fött barn till världen har gjort det på grund av någon slags socialt tryck.
Nä, för mig är det Lena som verkar en aning kall. Brrr…