Vi sitter vid köksbordet och äter kvällsmat. Det är tyst. För ovanlighetens skull.
Normalt sett när vi äter här hemma, tror man att man hamnat mitt i en apkoloni. Och det har man ju också. På ett sätt. På ett annat. Inte.
-”Aj!! Vad det gjorde ont!!” utbrast Sessan plötsligt mitt i en tugga.
”Jag bet mig i läppen!”
Vi hoppar till och undrar hur det gick. Prinsen studerar henne i ett par sekunder, sedan börjar han klämma i allt vad han kan i Lena PH:s gamla schlagerdänga:
”Ont det gör ont, men det går. Det gör ont en stund på natten och inget på dan… Och alla omkring de märker ingenting. Åhh det ont! Så ont…”
Då kan vi inte låta bli att skratta. Prinsen han kan han. Han har en sång för varje tillfälle.
Och jo, vi runt omkring märker nog att det gör ont…
