Som vanligt glöms barnen bort i dabatten om vårdnadsbidraget

Vi diskuterade vårdnadsbidraget senast igår. Idag läser jag en artikel av Sakine Madon i Expressen.
Hon skriver att vårdnadsbidraget är ett fiasko. Hon tar för givet att det är bara fattiga invandrarkvinnor i förorter som använder sig av vårdnadsbidraget. Och detta inte för att de vill vara hemma hos sina barn lite längre, utan för att slippa jobba. Hur fördomsfullt låter inte det?
Varför ska inte de har full rätt att välja precis som alla andra.

Barn till föräldrar som tar ut bidraget får sämre förutsättningar, menar Sakine. Dagis är det enda och bästa alternativet för alla barn. En guds gåva. Men längre ner i artikeln skriver hon samtidigt, ”Dagis är till för att föräldrarna ska kunna jobba och betala skatt”.
Här har vi ännu en i högen av människor som tror sig veta folks bästa och som bara ser allt negativt med att kunna vara hemma längre med barnen.

Jag är en av dem som har använt mig av vårdnadsbidraget. Inte för att jag är en invandrare i en förort, inte på grund av att jag är arbetslös och inte orkar jobba, utan på grund av en enda sak; Jag ville få en möjlighet att vara hemma längre med mina barn. Jag tror nämligen inte att dagis alltid är det bästa alternativet. Inget ont om dagis, men jag tror inte att alla ettåringar är redo att lämna hemmet åtta timmar varje dag, fem dagar i veckan.

Blir så trött på denna feministiska syn på möjligheten att som mamma få chansen att vara hemma längre hos barnen. Trött på överförmynderi som talar om hur vi ska leva våra liv. Trött på att få höra att hemmet är en kvinnofälla. Sluta behandla alla kvinnor som offer. Vi gör våra egna val.

Jag ville ta chansen att få ta det lite lugnare de första åren i mina barns liv. Så många undersökningar visar att de tre första åren i ett barns liv är de allra viktigaste. Det är där grunden och tryggheten läggs. Med detta säger jag inte att dagis är fel. Men finns det ett behov och en önskan om att vilja vara hemma längre ska man kunna få vara det. Småbarnsåren går så fort förbi.

Jag har varit hemma längre än de flesta med mina barn. Det är ett val som jag och min man har gjort för att vi tror att det har varit bra för vår familj. Vi har trygga, glada, harmoniska barn. De är inte osociala och okunniga för att de har varit hemma, utan tvärtom. De är trygga och därför vågar de också vara frimodiga och ta för sig av livet.

Vi har alltid fått försvara dessa val som vi har gjort. Går man emot strömmen får man var beredd att försvara sig. Detta är så tråkigt med Sverige. Familjen har noll betydelse i samhället. Detta märks. Fler och fler barn och tonåringar mår dåligt och känner sig otrygga. Oavsett hur man väljer att uppfostra barnen är det allra viktigaste att valfriheten finns. Vi kan inte tro att det bästa för samhället är att vi ska diktera vilkoren för alla familjer. Om det inte finns utrymme för egna val, så kväver vi familjerna.

Det man ofta får höra är hur mycket man förlorar på att vara hemma längre med barnen. Man förlorar både det ena och det andra. Får sämre pension och dyl. Varför pratar ingen om det man vinner? Det är en ynnest att få spendera så mycket tid med sitt barn som möjligt. Det är inget man ångrar på ålderns höst. Jag är hellre en fattig men glad pensionär som vet att jag fanns där för mina barn när de var små, än en rik pensionär som jobbade under hela småbarnstiden och bara såg mina små barn ett par ynka timmar varje vardag.