Jag är smidigheten själv!

Alltså, jag behärskar verkligen konsten att vara smidig! Läs och tappa hakan…

Häromdagen när jag hade somnat Lillprinsen i vagnen i uterummet, lagt på honom en extra filt eftersom det var ganska kallt, skulle jag smyga in i huset, lätt på små tår. Och vad händer?

På ett nästan graciöst sätt råkade jag med våldsam kraft slå till en räfsa som stod lutad mot väggen, med min armbåge, så att den far i golvet. Pang!!
Upp sätter sig nu en liten man iklädd björnpäls upp i vagnen, undrandes vad det är för fruktansvärt oväsen. Nu var det bara att försöka somna om björnen igen.

När han hade somnat för andra gången skulle jag nu göra ett nytt försök att så tyst så möjligt ta mig in genom dörren. Nu smyger jag sådär extra, extra jättemycket, lätt på tå. 
Galant och mjuk i mina rörelser som bara jag kan vara, råkar jag nu halka på en leksak som ligger jättebra placerad, mitt på golvet. Leksaken far all världens väg och upp sätter sig på nytt en liten man i vagnen. Med hänsyn av er läsare ska jag inte återge vad jag sa just i detta ögonblick. Men det var inget jag hade sagt i kyrkan.

Nu somnar jag då om honom för tredje gången. Den här gången struntar jag i att vara tyst och går med bestämda steg  in i huset. Och gissa? Ungen vaknar inte.

Trots detta upprepar jag denna episod allt för ofta. Ibland tar det sådan tid att somna honom, så när han äntligen har somnat är jag så rädd för att han ska vakna igen. Då är det lätt hänt att jag, smidigheten själv, försöker mig på att vara spänstig.

Varför är det så, att när jag ska försöka vara extra försiktig strular jag till det ännu mer?
Det är för mig en gåta.