Med risk för att vara förskräckligt tjatig, ska jag skriva om vår natt

I Trebarnslandet  sitter just nu en liten man vid den gamla orgeln. Han pelar för glatta livet. På golvet nedanför sitter en lite minde man, men han är lika glad. Han spelar maraccas. Fullt ös kan man säga. Tyvärr var det fullt ös här inatt också. Men inte lika glatt.

Med risk för att vara förskräckligt tjatig, ska jag skriva om vår natt. Om ni har tröttnat på att läsa om ungar som nte sover och trötta föräldrar, sluta läs nu, för det är ingen rolig historia.

När vi skulle gå och lägga oss igår vaknade Prinsen igen. Eller vaknade och vaknade.. Han drömde förfärliga drömmar och skrek och grät. Det gick inte att få kontakt med honom. Vad gör man? Otroligt jobbigt. Halv tolv blev det tyst, så vid tolvsnåret var vi i säng. Klockan två vankade Lillprinsen. Då ville han inte somna om, utan var pigg som en liten lärka om våren. Vi var inte pigga lärkor, kan jag säga. Usch, snart går vi under. Det kändes som det då, i alla fall. Vi fick upp, göra välling och försöka få den lille att somna. Gick inte som vi hade tänkt oss. Han har blivit fökyld nu också och snorig. Det och tänder är ingen bra kombination. Han somnade till slut i våra sängar. När han somnat började prinsen drömma igen, och jag vet inte hur många gånger som maken var uppe hos honom.

Kvart över sex vaknade sessan och gick upp. Strax därefter slog Lillprinsen upp sina blå. Prinsen sov lite längre. Själv fick jag lite sovmorgon och vilad till nio. Men inte var jag särskilt pigg för det.

Inatt ska Lillprinsen sova hos mormor och morfar för att vi ska få lite vila. Snälla de är! Hoppas att bara jag kan slappna av nu och inte ligga och tänka på hurvida bebben sover eller inte.