Aktiviteter till varje pris?

Läser Linda Skugge i en krönika HÄR. Läs och begrunda.

Jag har inget alls emot aktiviteter. Aktiviteter kan vara mycket bra, i lagom mängd och om barnen själva vill. Jag skulle aldrig tänka mig, som Linda Skugge gör, det vill säga tvinga mina ungar att gå på det ena eller andra. Dra dem till det ena stället efter det andra.

Visst, hon har en poäng i att barnen får kompisar på andra ställen än i skolan. Jättebra.
Men jag undrar liksom när de har tid att verkligen leka och lära känna dem. Om de har aktiviteter varje dag, när ska de bara få lov att bara vara, leka och ha tråkigt. För barn behöver faktiskt ha lite tråkigt också. Det tvingar barnen att vara kreativa och hitta på egna lekar, utan att få allt serverat.

För mig är det vikigast att barnen sköter sin skola och sköter sina läxor. Att de får lov att vara barn och leka på sina egna villkor. Att de har tid att träffa kompisar och göra sådant som de själva har valt. Skolan är liksom ett måste i sig. Man måste gå till skolan, göra läxor och så. Jag tycker inte att fritiden också ska innebära en massa tvång. Vill barnen ha aktiviteter så gärna, men det ska vara barnen som vill det, inte endast föräldrarna.

När jag läser Lindas krönika kan jag inte låta bli att undra vad som driver henne. Det verkar vara hennes egna misslyckanden i livet. Att hon själv hade ett tråkigt liv och inga kompisar. Hon verkar tro att bara man har en atletisk kropp och stort kontaktnät så kommer man att lyckas och vara lycklig. Hon är rädd för att hennes barn ska bli “sega soffpotatisar som aldrig någonsin får häcken ur.”

Jag kan förstå att hon hade velat ha ett mer aktivt liv när hon var liten. Men detta tycks ha gjort att hon på ett nästan maniskt sätt aktiverar sina barn. Känns en aning skrämmande. Hon gör det för att HON vill det, inte för att barnen vill.

Jag är som sagt inte alls emot att barnen har aktiviteter, men det ska ju vara med måtta. Eller hur?