Våra söndagar börjar ofta i lathetens tecken. Vi sitter i soffan i myskläder och dricker kaffe.
Trots en ganska kaotisk morgon med bråk och stoj, råder lugnet här just nu. Hör och häpna! Ungarna leker TILLSAMMANS! Och utan att ta livet av varandra. Och Bebben sover ute i vagnen.
Vi är trötta. Natten var obarmhärtisk. Vår lille skitunge vaknade så många gånger att jag till slut tappade räkningen. Första gången han vaknade var klockan 01.30, efter det sov han så oroligt och vaknade ofta. Det är så jobbigt. Man är liksom näst intill galen på nätterna. Man vill bara få sova. Det är hemskt. Och ovänner blir vi, min man och jag. Vi grälar nästan aldrig, men på nätterna förvandlas vi till några helt andra människor. Den enorma tröttheten gör oss irriterade och vi tål knappt se varandra. Nu, så här i efterhand kan man ju undra hur man kan bli sådär knasig på natten. Både min man och jag har ett hemskt humör när vi blir störda i vår nattsömn. Och det har bara blivit värre och värre. Knasiga vi..
Nu kan man bara hoppas att ungen sover bättre och bättre. Det börjar bli riktigt jobbigt. Visst är familjelivet med barn underbart, men det är samtidigt väldigt påfrestande. Sömnbristen är hemskt jobbig. Den får en att känna känslor som man aldrig skulle kunna föreställa sig. Hua…
Är det bara vi som blir sådär knasiga på nätterna när ungarna sover dåligt?
Nu har söndagen bara börjat. Lunchen närmar sig. Ute skiner solen. Idag ska vi vila och ta igen oss. I eftermiddag kommer en kompis till Sessan hit. Inget annat är planerat, och tur är väl det.
Ha det bäst!!
