Sommaren går fort, väldigt fort. Motvilligt inser man att dagarna flyr iväg med en väldig fart oavsett vad man gör.
Nu när en stor del av sommaren har gått har jag svårt för att komma ihåg vad vi har fyllt dagarna med. När man sätter sig ner och ska försöka tänka efter, är det nästan svårt att minnas och reda ut vad man egentligen har gjort. Jag vet att vi har gjort en hel del, men när? Var det en vecka sedan eller två? Dagarna flyter liksom in i varandra på något konstigt sätt och man vet knappt vad det är för veckodag. En aning förvirrad kan jag känna mig, alltså mer än vanligt och det säger inte lite det…
Det är bara en vecka kvar på makens semester och alltid känner man likadant när man börjar se slutet. Alla längtar ju så efter denna semester, men aldrig blir den riktigt som man har tänkt sig. Aldrig har man hunnit med allt man ville göra. Kanske har vi för stora krav på hur vi vill att det ska vara? Förmodligen är det så…
Denna sommar har ju tråkigt nog regnat bort en hel del. Mest tråkigt för barnen som inte har kunnat bada så mycket som de velat, men vi har försökt att hitta på mycket annat kul. Men bad är ju förstås sommar för många, så även för oss.
Nu har vi haft ett par dagar med fint väder och idag har det varit riktigt varmt och skönt. Men den där lilla känslan kryper ändå fram någonstans inom en. Den där känslan av en nypa vemod för att sommaren går så fort och för att semestern snart är slut. Den känslan finns där, fast jag försöker kämpa emot.
Jag vill ju ändå kunna glädjas åt allt vi faktiskt har gjort och över att sommaren inte är slut än. Det är mycket kvar, trots att semestern börjar rinna ut… Och jag och barnen är ju lediga länge till. Härligt är ju det långa sommarlovet, fast att det går rysligt fort. Men det vill jag inte tänka på nu, jag vill fortsätta njuta ett bra tag till…
