"Nä, vi har inte misshandlat honom"

Idag skulle vi få en mysig och lugn dag på Ikea. Vi skulle strosa runt, titta och drömma. Men det blev allt annat än lugnt…

Det grå vädret hade gjort att många hade tänkt samma tanke som vi. Vi kände oss som myror i en myrstack. Det var människor överallt. Tur att jag inte är en myra, för det skulle jag inte orka…
Vi var såå hungriga… Vi begav oss med raska steg till restaurangen för att inta lite köttbullar med lingon. När vi närmar oss ser vi hur fullt det är. Det kryllar av barnfamiljer. Idag stämde det verkligen att Ikea nästan är som barnfamiljernas mecka. När det är dåligt väder kör barnfamiljerna till Ikea som söndagsutflykt. Självklart är det så.
Det blev en prövning bara att hitta någonstans att sätta ner baken och trycka in sin bricka. Och jag som inte gillar när det är mycket folk… Men vi hittade ett ledigt bord, och jag småjoggade mellan matgästerna för att komma dit så fort som möjligt, så att ingen annan tog det. Nåde den som hade tagit det före oss…
Alla som kom nya till restaurangen fick samma uppgivna min när de såg hur mycket folk det var. Man kunde nästan se hur de drog en djup suck.

Vid bordet hade den förra barnfamiljen lämnat kvar en barnstol. Det var ju tacknämligt tyckte vi, bara att sätta ner prinsen. Men när vi kom fram till den vita stolen var den alldeles nerkletad av mat. Jättekul. Nu fick jag börja med att torka rent. Jag kan inte förstå varför man lämnar en stol så? Jag brukar då sannerligen torka rent efter oss. Hur lång tid kan det ta?

När vi käkat klart var prinsen hur otålig som helst. Nu ville inte han vara med längre. Nu återstod det bara att ta sig därifrån. Det var knepigt efter som folk satt som packade sillar. Men ut kom vi och nu ville Sessan till lekrummet. Och dit var det kö, lång kö… Men in kom hon till slut. Och det var väl tur, hon som längtat dit.

Under tiden hon var där tänkte vi passa på att gå och titta och ha prinsen i vagnen. Jag trodde i min enfald att prinsen skulle vara road av att åka vagn på Ikea. Men, det var han inte, bara en kort stund. Sedan tyckte han tydligen att det var öken. Han ville överhuvudtaget inte alls handla på Ikea. Han blev så arg. Så arg har jag nästan aldrig sett honom. Varken jag eller maken kunde hålla honom. Han bara skrek högt och kravlade ner på golvet. Denna lille äger ett sådant humör…
Oj, vad han var arg. Jag skämdes. Jag kände hur gråten var nära. Det gick ju inte att få honom lugn… Inte ens med mutor..
Människor glodde. Vissa log förstående och jag försökte le tillbaka, medan andra blängde surt. ”Nä, vi har inte misshandlat honom” tänkte jag när jag såg deras miner. Antagligen var det ingen som trodde det heller, men att vara förälder i en sådan situation är otroligt frustrerande. Att inte kunna lugna sitt barn mitt bland en folksamling är så jobbigt. Jag kände hur pulsen ökade och svetten rann i pannan. ”Nä, sa jag. Vi får gå ut med honom. Det här går bara inte.”

Men efter att han skrikigt ett tag på golvet i ett kök med vita luckor och grått golv, lugnade han sig och återgick till det normala. Jag vet inte vad det tog vid honom. Jag var nästan beredd att rea ut ungen på fyndlagret. Kanske någon kunde förbarma sig??
Nåja, nu var det över. Och när vi tittade på klockan hade timmen som Sessan fick tillbringa i lekrummet nästan runnit ut. En timme går så väldigt fort. Det är ju knappt lönt. Vi fick gå och hämta henne nästan med detsamma kändes det som. Man ville ju inte riskera att de blev tvungna att efterlysa oss i högtalarna. Det är ju otroligt pinsamt. Men ack så lätt det är att glömma av tiden…

När vi hämtat Sessan var hon desperat efter fika och glass, men det var inte vi. Vi ville ut, bara ut… När vi skulle gå till bilen hade regnet kommit och stod som spön i backen. Tur att vi passade på att köpa med oss stora paraplyer. Stora orangea, där det står Ikea på. Dessa ska påminna oss om dagens underbara utflykt.

Nästa gång vi ska till Ikea ska vi ordna barnvakt…