Sessan stod plötsligt där i dörröppningen och frågade med hes röst om det var tid att gå upp.
Jag satte mig upp i sängen, något förvirrad, jag kände på mig att något inte riktigt stämde.
Det tog några sekunder innan jag överhuvudtaget kom på vad det var för dag.
Var det onsdag eller torsdag, eller möjligtvis helg?
Min blick susade över rummet och landade på den svarta väckarklockan.
Då såg jag. Klockan stod på 07.30. Det där klockslaget stack mig i ögonen och jag ropade till maken att vi hade försovit oss. Om en halvtimma skulle skolan börja. Det var ju faktiskt torsdag.
Jag hade ju redan varit vaken en gång innan på grund av en liten prins. Han slog upp sina ögon redan klockan fem, men efter mycket om och men hade han somnat om igen. Och inte bara han, hela familjen sov som stockar. Jag kan minnas lite vagt att det varit en väckarklocka som har ringt.
Men den har maken förmodligen stängt av och somnat om. Och jag reagerade inte ens…
Man skulle en sån där väckarklocka som finns i ”Kalles jul”. En som tvingar upp sömntutorna i familjen och slänger dom i badkaret…
Finns det såna att tillgå? Eller finns de bara i husvagnar?
Nu blev det i alla fall fullt ös i huset.
Jag sprang upp och fick snabbt fixa kläder, kamma hår, packa jympapåse.
Sessan fick snabbt äta en tallrik havrefras med jordgubbsbitar, sedan fick maken köra henne raka vägen till skolan.
Och hon hann i tid. Puh…
På håret kanske, men hon hann.
Fy alltså.. Såna dagar är ju hemska. Känns som om hela dagen är förstörd sedan. Just när man tittar på klockan o fattar inte riktigt vad det står för siffror, förrän efter en liten stund. Inte avundsjuk…
Ja då är det nog verkligen dax att börja måla igen, men är det inte färdigt så är det inte.. Då kan man ju inte sätta igång igen..*ler* Adam sa oxå nåt sånt nån gång, helt förvånad, typ, kan du mamma verkligen sånt..*ler*
Nähä nu så skall jag åka till jobbet.
Ha en bra dag.
Kram