Det känns som jag mer eller mindre har blivit överkörd av en långtradare. Idag är jag så makalöst trött och sliten.
Natten var en prövning som heter duga…
Igår kväll vaknade prinsen med snuvig näsa och ville inte somna om. Han bara skrek och var så täppt. Jag gav honom nässpray. Det tyckte han inte om utan blev så arg, så arg. Han skrek ännu värre och vägrade titta på mig. Jag vandrade in i köket och gjorde en flaska välling, men välling ville den lille inte alls ha. Han var så arg och så trött och det inte gick att få honom lugn.
Det ända vi kunde komma på var att försöka spela ”Cara mia”. Om han inte blir lugn av att höra den låten så måste det ju vara något allvarligt fel.
Eftersom jag hade stängt av datorn, fick jag leta upp videobandet med den inspelade melodifestivalen. Vi satte oss i soffan och tittade på Måns när han sjöng sin låt. Då blev prinsen genast lugn som en filbunke och pekade på teven och sa, ”Caja mia”. Han glömde helt bort att skrika.
Sedan satt vi där och kollade på resten melodifestivallåtarna till klockan 11.30 på kvällen och prinsen sa inte ett knyst. Vad gör man inte för att få prinsen glad?
Det blev värre när vi sedan skulle försöka somna honom igen. Inte ville han sova inte. Nejdå. Det slutade med att han fick sova i min säng och sov då oroligt i någon timme, sedan var det samma visa igen. Och så höll det på hela natten… Maken och jag fick turas om att ha hand om honom. Jag är förundrad över att han orkade gå till jobbet idag. Det hade inte jag orkat..
Just nu tycker jag att det är så psykiskt jobbigt de nätter som man inte får sova, och speciellt nu när alla mer eller mindre är förkylda. Tack och lov sover han för det mesta hela nätter nu och det är sällan som det blir så här. Men nu är han rejält förkyld och då är det ju jobbigt för honom förstås.
Jag förstår inte hur man orkade när han var bebis och sov så dåligt som han gjorde. Nu orkar man nästan inte alls och det känns som om det ska brista för en. Jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte orkar med honom som jag skulle vilja, och tårarna är nära gång på gång. Det är tur att man är två som kan hjälpas åt. Jag hade inte orkat annars. Fast det vet man ju inte. Förmodligen orkar man mer än man tror…
Nu ska jag dricka ett efterlängtat kaffe och kolla lite på friidrott.
Föresten har jag en envis hicka idag. Den vill bara inte ge upp.
Vet inte vad det kan bero på…
