Idag jagade vi prinsen genom kvantum.
En prins som snällt satt i vagnen i en kvart. Sen blev det ohyggligt tråkigt. Trots att han fick suga på napp och käka på nycklar ville han inte sitta i en tråkig vagn. Speciellt eftersom han ändå inte fick smaka på allt det goda som låg utom räckhåll för honom i vagnen.
Det var då vi släppte lös honom. Det var nästan som att släppa lös en ko på grönbete. Vår ville söte prins förvandlades plötsligt till ett helt okontrollerbart litet vilddjur. Nu skulle det springas och springas och springas..
Han brydde sig inte ett smack om var mamma och pappa tog vägen. Han skulle bara springa på dessa oändliga ytor. Det var livat värre, tyckte han. Själv höll jag på att springa på stackars gamla tanter och farbröder som fick väja för att inte trilla dit, i min jakt på vilddjuret.
Jag tröttnade efter ett tag, och medan pappa stod i kön tog jag en vilt sparkandes unge under armen och gick ut.
Till min stora glädje hittade jag ett par femmor i min börs och satte båda barnen i varsin brummande bil. Prinsen var måttligt road, men nu satt han i alla fall på ett och samma ställe i typ fem minuter.
Då pustade jag ut och var tacksam över att jag inte hade rivit ner något dyrbart i affären i min jakt på det lilla monstret. Sedan blev det till att öppna förpackningen med kex på vägen ut i bilen. Och medan ungarna käkade på varsitt kex smugglade vi i oss lite choklad. Tacksamma för att det hela ändå hade gått ganska bra.
Vår prins kommer nog att bli världsbäst i löpning en dag. Det står klart efter dagen strapatser. Och jag kan vänta en dag till med att börja träna.
Kan inte jag få låna denna film, för visst har väl Kvantum filmkameran i gång ständigt, eller?
Hoppas att ni har fått pustatut nu.
Ha en fortsatt intressant dag!
KRAM!
Vilken lättnad! Det finns alltså fler som har sådana barn…Har en liten guldklimp på 1år och 10 månader och för det mesta är hon faktiskt toppen. Någonting händer dock när vi passerar butikens dörrar. Plötsligt har hon förvandlats till ett av de där barnen som jag beklagade mig över innan jag själv blev mamma. ”Så där ska man väl inte låta barn hålla på?!” Som tur är har jag blivit lite mer ödmjuk nu när jag inser att det inte är helt enkelt att stoppa någon som har fullt upp med att upptäcka världen…
lycka till!
Hehe…ja, det hade kanske varit något?
Kram
Ja, de har en oändlig energi när de kommer innanför dörrarna! 🙂
Tack! Lycka till dig med!