Just nu är ”nej” ett populärt ord hos min tvååring.
Det blir många ”nej” under en dag. Ungefär 36691 för att vara exakt.
När vi satt vid matbordet häromdagen pratade Prinsen lite på sitt eget lilla språk.
Sådär som bara han kan.
”Baj la essi kai base siken” sa Prinsen och tittade lurigt under sin långa lugg medan han log för sig själv.
Sessan var snabb på repliken och sa:
”Va? Vad sa du? Vi förstår inte. Kan du vara snäll och upprepa det där?”
”Näe” mumlade prinsen.
”Du förstår väl att du måste lära dig att prata på riktigt” sa Sessan.
”Näe” svarade prinsen och skakade demonstrativt på huvudet.
”Jo, det måste man” fortsatte syrran.
”Näe”
”Jo”
”Näe…”
Några ”nej” senare lyfte Prinsen på rumpan och la av en riktig brakare där han satt i sin stol.
”Va?” ”Du FEEES!” skrek Sessan.
”Näe” log prinsen och såg ytterst skyldig ut.
”JOOO! Det får man inte!” skrek syrran och höll för näsan.
”Näe” sa Prinsen, nöjt och belåtet.
Ibland passar det där ”nejet” oförskämt bra in..
