Igår var en känslosam dag.
Mina tårar var aldrig långt borta..
Men jag var inte alls ledsen, bara känslosam och ödmjuk till livet.
Vi får aldrig ta livet för givet. Ibland tänker jag på oss här i Sverige, på hur bra vi har det. Vi har kanske det för bra många gånger. Inte förrän vi upplever en katastrof i vårt personliga liv förstår vi hur skört livet är.
Vi har inte tid med att anklaga varandra, peka finger och döma. Men vi har lätt för att falla i dessa diken. I alla fall jag. Vi läser tidningar om kändisar, vi slukar det vi läser med hull och hår. Gottar oss i andras missöden. Jag hörde Håkan Hemlin från Nordman i nyhetsmorgon. De talade om löpsedlar och om hur mycket det som skrivs egentligen är sant. Han sa:
”Man tror allt man läser ända till man läser något om sig själv. Det brukar ju inte alltid stämma.” De pratade bland annat om hur Carola och Andreas hade blivit hårt utsatta i pressen nu under melodifestivalen. Nu tror jag inte att detta egentligen påverkade resultatet, utan folket tyckte väl helt enkelt att Nordmans låt var bättre.
Men en sak är säker, det kan inte alltid vara särskilt lätt att vara i rampljuset. Visst, man har kanske själv valt ett liv i det offentliga, men det är nog hårt många gånger. Inte minst ensamt.
Man är ständigt bevakad och allt du säger analyseras till det oändliga. Det finns ju nästan inte någon plats alls för att vara mänsklig. Är du en kändis måste du hela tiden tänka på vad du säger och gör. Och faller du utanför ramen för vad som är accepterat i lilla Sverige så huggs det rejält.
Då träder jantelagen fram och slår tillbaka. Man ska hålla sig på sin kant, annars så…
I Sverige får man inte ”tro att man är något”. Här ska man helst tycka att man själv är dålig och inte bra på något. Hur många kan räkna upp 10 bra saker om sig själv och stå för dem inför andra? Inte jag. Jag vågar knappt säga till någon att jag är duktig på att måla. Får jag en komplimang så vet jag knappt hur jag ska reagera. Jag är feg så det förslår.
När jag såg ett av de första programmen av Svt:s ”Klass 9A” så var det en sak som berörde mig mycket. En av lärarna bad alla att nämna en bra sak om sig själv. Det var svårt. En av killarna kunde knappt komma på någonting. Jag led med honom och kände igen mig. Det gjorde nästan ont i mig när jag såg hur han våndades. Att behöva berömma sig själv inför andra är så svårt. Vi är uppväxta med denna jantelag. Det är synd. Det behöver vi ändra på.
Barn ska inte behöva växa upp med detta ok på sina axlar. De ska inte behöva känna att de måste vara och tycka som alla andra för att bli accepterade. Hur ska de kunna få ett bra självförtroende i detta klimat? Vi behöver pränta in i våra barn att det faktiskt är ok att tycka om sig själv och tycka att man själv är bra. Man ska inte behöva skämmas för att man tycker eller är annorlunda. De flesta håller med mig, men ändå är det såhär i verkligheten. Verkligenheten är hård, kall och kylig många gånger.
Vi måste ändra på detta, för våra barns skull. Här är dagens svenska idrottare ett föredöme. De vågar stå upp och säga att de ska bli bäst i världen på sin grej. De vågar säga att de är duktiga och kan bli bättre. De faller inte för jantelagen. Jantelagen är ett ok som behövs brytas
