Det går inte en dag förbi utan att man läser om bantning i tidningarna. ”Gör såhär, så går du ner massor av kilo”. Bantning hit, och bantning dit…
Tidningar tycks tro att alla vill sträva efter att bli smal som den nya Charlotte Perrelli. Som om det är idealet för varje kvinna.
Inte någon tar upp hur man gör om man vill gå upp i vikt. Det finns faktiskt de som är ofrivilligt smala och som inget hellre vill än att gå upp i vikt.
Hela min uppväxt var jag väldigt smal och fick ofta höra kommentarer som ”Oj, vad smal du är! Du måste ju försöka äta upp dig lite. Du försvinner ju nästan” Ju längre jag blev, ju smalare blev jag.
Det var inte lätt att ständigt höra att man nästan såg ut som ett benrangel, som om man var sjuk. Hade jag druckit litervis med vispgrädde varje dag så hade det inte gjort någon skilnad. Jag var smal mot min vilja. För jag hade gärna gått upp lite i vikt så att jag i alla fall såg ”normal” ut. Jag ville inte att nya människor jag träffade skulle tänka på min vikt det första de gjorde.
Nu, två barn senare, känner jag mig nöjd med min kropp, vilket känns skönt. Barnafödandet har gett mig några extra kilon som jag faktiskt är tacksam över. Visst, jag är fortfarande smal, men inte för smal.
Fast egentligen kan man undra vem som bestämmer vad som är normalt. Det är då sannerligen inte lätt att vara ung idag. Man proppas full med ideal enda från födseln som nästan är omöjliga att leva upp till.
Som nyfödd har man en Bvc-kurva att följa. Alla måste vara lika och följa samma utveckling. Det finns normer för vad som är normalt och avviker man något blir man ansedd som onormal. När man blir äldre ska man ha rätt BMI.
När min dotter var liten bebis låg hon alltid under kurvan när det gällde vikten. Hon var så smal, men åt som hon skulle. Det var otroligt stressande som mamma att försöka få henne att äta mer så att hon kunde följa kurvan som alla andra. Ibland ville jag inte gå till Bvc för det var så jobbigt. Varför inte bara acceptera att hon var ett smalt barn? Hon var ju frisk och livfull och mådde bra för övrigt.
Efter det kom ju alla kontroller. Alla barn måste kunna lika mycket vid samma ålder, annars kan det ju vara något fel? Gud förbjude om ens barn var lite annorlunda.
När jag väntade prinsen och gjorde mitt första ultraljud hittade sköterskan vätskebildningar i barnets huvud som var ovanligt stora för hans ålder. Då förklarade sköterskan att det kunde vara ett tecken på att barnet hade en kromosomavvikelse. Hon skrämde livet ur oss. Skulle det vara något fel på vårt barn? Och vad menade hon att vi skulle göra åt det? Att göra abort var något vi aldrig skulle göra oavsett. Allt detta skapade en stor oro hos oss som föräldrar.
Men, vår prins föddes helt frisk. All denna oro i helt onödan.
Denna strävan efter det ”normala” kan gå för långt ibland. Alldeles för långt…
