Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, och det sista innan jag försöker somna, är om jag kan känna barnets rörelser i magen. Jag bara måste få veta att barnet lever och mår bra. De där sparkarna och rörelserna har jag blivit beroende av. Det är så gott att känna att han mår bra där inne. Är stark och kry.
Och det är definitift inte bra när man torterar sig själv med artiklar som denna. Den råkade jag läsa här om kvällen och ni kan ju bara ana hur tårarna rann. Så hemskt det måste vara att förlora sitt barn i magen så sent i graviditeten. Så grymt att man saknar ord.
Nu märker man hur bebisen i magen reagerar på barnens röster och ljud. Sessan brukar lägga sitt huvud på magen och ropa ”Hej, lilla bebisen där inne! Hör du mig? Sparka lite då.” Och för det mesta lyder han och sparkar mor hennes öra. Då lyser hon upp och ler stolt. Hon längtar tills den kommer ut.
Idag är det den 23 oktober, alltså exakt två månader tills beräknat födelsedatum, den 23 december. Kan ni fatta? Snart är julen här! Får se om han behagar komma någon vecka tidigare, som vi hoppas.
Oh blir sugen på en Baby jag med nu!