Idag har jag äntligen varit och hälsat på min gamla farmor. Det var ett bra tag sedan sist och hon blev så glad och jag med.
Ungarna var som små ljus. De satt så snällt vi bordet….ända tills kakorna var uppätna…
Då förvandlades de plötsligt till små vilddjur, som sprang och jagade varandra så att de fina prydnadssakerna skallrade i bokhyllorna.
Jag höll på att kissa på mig av skräck att de skulle råka välta ner någon dyrgrip. Men farmor, hon tyckte förstås att de var söta små gullungar. Hon är så snäll.
Jag satt och tänkte på att jag snart har en liten vildunge till. Hur ska det gå då?
Besöket slutade i alla fall lyckligt och inga saker gick sönder och så vitt jag vet, är farmors pussel som hon håller på att lägga intakt. Förra gången vi var där hade hon nästan färdat ett pussel på 6000 bitar. Ni kan ju bara ana hur rädd jag var att små fingrar skulle sabotera det. 6000 bitar är ju ofattbart många.
När vi skulle gå kramade barnen sin gammelfarmor adjö och vandrade ut till bilen. Några meter efter kom jag, vaggandes som en anka.
Nu ska ankan sova.
