Nu har jag gått och blivit förskräckligt tapphänt. Jag tappar saker hela tiden. Det är helt hopplöst. Helst skulle jag sitta på en stol och inte göra något. Min största oro är att jag en dag sak tappa bebben. Jag ser det liksom framför mig. Pang.
Min teori är att det beror på sömnbristen. Det måste det göra. Jag upplevde samma sak när Prinsen var bebis.
Eller kan det bero på åldern måne? Jag börjar kanske sannerligen att bli gammal.
Imorse fick jag en ny version av en låt sjungen för mig. Det var maken som tog ton.
Jag vet inte om ni har hört Markolios låt om tomten. ”Stackars lilla Tomten.” En plåga på radion om julen.
Nu har jag gått och blivit tomten…
”Stackars lilla mamma, stackars lilla mamma…. Ingen sömn hon får. (ingen sömn hon får, ingen sön hon får)
Stackars lill mamma, stackars lilla mamma….”
Ni skulle hört. Men det passade rysligt bra. Jag stegade nämligen upp ur sängen halv elva på förmiddagen. Då vaknade jag med ett ryck. Jag satt upp i sängen med huvudet hängande och med en bebbe i famnen som somnat från maten. Där hade jag suttit ett tag.
”Oj, jag somnade nog till lite” sa jag när jag kom ut ur sovrummet.
”Det var nog mer än lite det” sa maken.
Maken hade då varit upp i flera timmar och tittat på vasaloppet. Det är den enda dag på året han går upp utan att sucka. Vasaloppsstarten får man inte missa. Tur då att prinsen väckte honom kl. 06.00. Annars kallas det inte tur när ens barn vaknar så tidigt en söndagsmorgon…
