Jag har varit duktig. På vardagarna har jag nu cyklat en stund på min motionscykel varje eftermiddag, så svetten pärlat sig i pannan.
Kan ni tänka er. Det är som ett under har skett.
Länge har den stått i ett hörn och varit klätterställning åt ungarna. I typ hundra år, men nu så ska det cyklas. Hej och hå.
I ett svagt ögonblick bad jag Sessan att hon skulle påminna mig att träna om dagarna.
Detta har hon tagit på fullaste allvar. Nu har hon tagit på sig rollen som min personliga tränare.
Varje dag frågar hon:
-”Mamma, har du cyklat idag? Va? Har du det?”
Och råkar jag ha ”glömt”, så påminner hon mig mer än gärna.
-”Du måste cykla mamma. Det vet du va?”
-”Mmm….jag ska..tror jag…..ehh..snart…” svarar jag.
När jag sedan väl cyklar står hon bredvid, hejar på och talar om att jag nog måste cykla lite till och lite till. Hon håller tiden också. Det är viktigt. Hon är duktig på att få igång sin gamma morsa, lilla Sessan.
Idag var hon extra på hugget och fixade till och med musik åt mig. Själv tränade hon på golvet och gjorde en massa omöjliga övningar. Själv kämpade jag på cykeln och kved om hur ont jag hade i benen.
Efter ett tag smög hon fram och tittade på mig med medlidande i sin blick. Kliade sig i lite huvudet och frågade med en kärleksfull ton:
”Ehhh… varför måste du träna egentligen mamma?”
