”Jag vill inte gå, jag vill spriiinga!!”, skrek prinsen och satte sig på trottoarkanten. Han skulle inte gå hem. Det förstod jag. Men icke skulle han få springa och vingla ut i gatan heller. Det hade jag bestämt. Nu skulle han gå tills vi i alla fall kom till vår gata, sen kunde han få springa sista biten. Punkt slut.
Men är man tre, är det inte alltid poppis att lyssna på sin mamma. Nu började mamma få panik och svetten rann. Hur skulle jag få hem en 17 kilos klump, som vägrar gå själv? Plus en barnvagn?
Vi var på väg hem från lekplatsen när prinsen plötsligt bestämde sig för att sätta sig på tvären. Ett tag där under den behagliga vårsolen började jag undra om jag inte skulle ta och rea ut honom billigt på blocket. För just i det ögonblicket var det inget roligt att vara mamma. Det är i dessa stunder då trotset visar sig rejält, som man nästan börjar ifrågasätta varför man egentligen skaffade ungar. Men bara nästan.
Nu fick jag försöka bära honom medan han skrek och försöka köra vagnen samtidigt. Det är inte lätt att bära en treåring som inte vill bli buren. De blir dubbelt så tunga. Det gick inte. Jag fick kalla på Sessan som hade tröttnat på sin bror och gått i förväg . Nu fick hon köra vagnen så jag kunde släpa på lillebror.
”Åååå, vad jobbig han är!!”, muttrade sessan.
Men efter ett tag var det inte kul att bli släpad på och Prinsen lugnade sig och kunde gå sista biten.
Väl hemma var han åter igen världens góaste unge. Då var det inget barn som skulle säljas på blocket inte. När han kröp upp i mitt knä och tittade på mig med sina stora blå, var jag den lyckligaste mamma någonsin.
