Ikväll har vår Sessa sprungit Kalvinknatet. Tyvärr var jag inte med och såg det hela. Fick vara hemma hos mina små pojkar. Det var ju ett rysligt tråkigt och kallt väder, så vi blev hemma. Men Sessan skulle iväg. Inget dåligt väder kan stoppa henne.
Kalvinknatet är det enda hoon har pratat om i flera veckor. Eller år. Hon skulle ha sprungit förra året. Men vi glömde. Och förra igen. Vi glömde. Men nu, nu va det dax.
Efter ett par timmar stod en trött men glad sessa i hallen, med en medalj runt halsen och t-shirt i handen. Med rosiga kinder berättade hon om loppet och om hur långt det var. Det var tuffare än hon trodde att springa över en kilometer. Men hon gjorde det, och var så nöjd över sig själv.
De hade önskat henne lycka till idag i skolan och imorgon ska hon ha sin t-shirt på sig och visa sin medalj.
Lycklig och trött somnade lilla Sessan som en stock i sin säng och orkade nog inte läsa många rader i sin bok. Lampan släcktes ganska fort. Inte undra på att hon var trött…
