Imorse höll jag på att snubbla över något katten släpat in. Det var en syn att skåda!
När jag skulle ge vår katt Felix mat traskade jag nyvaket ut i min rosa mysdress med tillhörande morgontofflor, (några som sessan bönar och ber att hon kan få) reste sig håret på mitt huvud och jag höll på att få upp den lilla frukost jag precis hade fått ner.
Härom dagen hade katten släpat in en halväten fågel, och några dagar innan det, en mus. Denna dag var det sju resor värre. Eller tio.
I min fantastiska knallrosa outfitt, som säkert syntes från månen, höll jag på att trampa på en tjock, svart, hårig sak, med lång svans. Jag skrek ett skrik som säkert fick grannarna att sätta morgonkaffet i halsen. Framför mina fötter låg en äcklig råtta!! En tjock råtta vars inälvor tittade ut! Fy katten vad gräsligt! Det är liksom inte en syn man vill se när man precis har klivit ur sängen.
Nu skällde jag på katten. Men han brydde sig inte ett skvatt om mig. Han tyckte att han varit så duktig så. Och god mat fick han ju som belöning. Han såg ut som ett frågetecken och undrade säkert varför tanten skrek?
Vid såna tillfällen ifrågasätter jag starkt varför jag har en katt som husdjur och jag lovar mig själv att inte skaffa en ny när Felix inte finns mer. Men jag vet att så inte är fallet. Vi kommer nog alltid ha katt. Vår dotter kommer att tjata sönder oss annars.
Men en sak är i alla fall säker. Ikväll håller jag dörren till uterummet stängd. Katten får vara ute i den vackra juninatten och lägga sina skatter någon annanstans.
Men fy va äckligt!!! Tur man har hund….
KRAM